294 tära motiv, dä de togo ställning till reformfrågorna. Vad Gustav beträffar kan — som sagt —hans åskådning antagas ha genomgått en utveckling. Från att ha legat närmare Josefs osjälvständiga anammande av Beccarias avskräckningslära kom den att närma sig Leopolds mera humanitära uppfattning. En förklaring härtill är måhända att Gustav i sin personlighetstyp låg sä mycket närmare den emotionellt rikt utrustade Leopold än dennes mera känslokalla broder. Vilka faktorer i Gustavs personliga liv, som kan ha legat bakom en sådan utveckling av hans åskådning, måste i denna rättshistoriska framställning lämnas öppet. Om Greutz vittnesbörd om Gustavs personliga betydelse för 1779 års strafflagsreform inte bör frånkännas bevisvärde, är det emellertid uppenbart att han på en punkt gav en hcigeligen missvisande framställning av den gustavianska strafflagsreformen. Ty de av konungens förslag, vars accepterande skulle ha inneburit ett verkligt genombrott för upplysningsfilosofins reformkrav i svensk strafflagstiftning, föllo på motståndet från ständerna, där föreställningarna om auktoriteten hos Guds lag och framförallt om dödsstraffets iiverlägsna avskräckningseffekt voro fast rotade inom majoriteterna i de tre högre stånden. En starkt bidragande orsak till ständernas motstånd —trots det för konungen synnerligen gynnsamma allmänpolitiska läget — var sannolikt att reforniaktionen både utredningsmässigt och politiskt var sä bristfälligt förberedd. De straffrättsliga reformfrågorna voro inte något lämpligt fält för Gustavs kuppartade taktik. Jämfiir man aktionens resultat i form av lagändringar med rättstillämpningen under perioden 1736—1778 blir det uppenbart att inskränkningarna i dcidsstraffet i K.F. 20/1 1779 i det väsentliga endast inneburo en anpassning av lagstiftningen till fast grundad leuterationspraxis inom(iverdomstolarna. Man kan också uttrycka förhållandet så att reformen i den mån den inskränkte dödsstraffet antecipierats i praxis genom den svenska högre domarkårens reaktion gentemot de av 1600-talets straffrättstänkande och kriminalpolitiska förhållanden präglade straffsatserna i 1734 års lag. Denna leuterationspraxis gick till och med betydligt längre än straffnedsättningarna i 1779 års förordning.^ •’ Sc ovan .s. 143 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=