290 nen mot kvinnan i 16: l avskaffades. Mdare avskaffades di'*dsstraffet för spridande av falska rykten rörande rikets säkerhet i 6:5, för tvegifte i 9:1, för befriande av fånge ined våld i 19:2. fiir våldtäkt i 22: 1. för stöld tredje resan till 100 dalers värde oeh fjärde resan i 40:3, för kyrkostöld i 46:1, för enkelt hor fjärde resan i 55:3 samt för dubbelt hor i 56: 1, under det att dess tilllämpning för iivervåld mot ämbetsman i 18:8 inskränktes. Som synes överensstämde ständernas ställningstaganden till de olika lagrummen inte riktigt väl med deras principuttalanden. Att avskaffa dödsstraffet vid tvegifte och dubbelt hor stred sålunda onekligen mot Guds lag. Förklaringen till alt man i dessa fall ansåg sig kunna bifalla propositionen kan antagas vara att man visste att d()dsstraffet sedan länge nästan aldrig tillämpades för dessa brott. De övriga här behandlade propositionerna ledde till en ändring av R.B. 17:9, som i fortsättningen endast skulle gälla vid mord och dråp. varom eljest alt upplysning saknades, samt till ett tillägg i 17:32, varigenom dels i de fall, som paragrafen närmare angav, den. som vid domstol I)livit friad för hroll eller hirklarats icke kunna sakfällas, skulle njuta sin befrielse tillgodo även om nya skäl yppades, och dels en tvåårig åtalspreskriplion för brottmål infördes med undanlag för brott, som ej kunde biilas med penningar. Vidare bortföll straffet av ärans förlust i ett stora antal lagrum. Beträffande dessa mindre betydelsefulla reformfrågor hade konungen alltså i stort sett lyckats uppnå sitt mål.-'^ Hans vittsyftande aktion för en långtgående inskränkning av dödsstraffet såsom lagstadgat straff blev emellertid inte mera än en halv framgång. Upplysningsideologien hade ett alltför svagt fäste i adelsståndet, och när detta stånds majoritet förenat sig med det starkt konservativa prästeståndet och det av konservativa jurister dominerade borgarståndet tjänade hans politiska inflytande i bondeståndet till intet. Lagändringarna utfärdades genom K.F. den 20 januari 1779. Kommgen liade även IvckaLs vinna .ständerna.s bifall till ett förslag om att rättens ensaksböter skulle indragas. Ständerna beslöto att de i stället skulle tillfalla konungen. Förslaget har icke direkt straffrättslig betydelse men är intressant såtillvida att det synes ha inspirerats av Beccaria. Se sålunda denne. a.ed., Gap. XL.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=