289 de med konuni'en beträilande inskränkningenav diidsslrailet. Som rikets ständers gemensamma principiella iippfallninganbirdeman all sländerna icke ville accej)tera ell avskal lande av diidsslrallel vid de brotl, som stredo mot Guds lag. Ständerna ansägo eJ heller att nägon ändring borde ske beträffande sådana brotl, som rörde samhiillets rält.allnuin frid ocli säkerhet. De ansågo sig diirfiir icke kunna tillstyrka iindring i M.H. 19: 1 om tidelag och ill: 1—2 om mordbrand. Vid barnamord borde dödsstraff icke stadgas annat än för det fall att kvinnans uppsåt vore tillfullostyrkt, och benådning från dödsstraffet borde kunna äga rum om särskilt förmildrande omstiindigbeter fcirelågo. Vidare ansågo ständerna att diidsstraffet skulle bibehållas i M.ll. 18:8 om kyrko- och rättgångsfrid, 20:9 om rån. 21:1, 4 och 5 om röveri, 24:5, 0, 8 och 9 om dråp samt 59:2—5 om blodskam och lägersmål i andra förhjudna leder. Beträffande M.B. 18:8 hänvisade ständerna till ett särskilt utlåtande angående vilka ämbetsmän stadgandet borde gälla. På alla andra av konungen anförda punkter med förslag till lagändring ville ständerna bifalla propositionen angående inskränkning av dödsstraffet. Sedan detta utlåtande upplästs för konungen förklarade han, att det som han själv föreslagit och ständerna bifallit, skulle i kraft av 40, 41 och 42 §§ i regeringsformen vara att anse som ny lag. Där stivnderna ej velat anse någon ändring tillrådlig skulle den gamla lagen gälla oförändrad. På samma sätt hehandlades de andra propositioner med förslag till strafflagsreformer, som konungen förelagt ständerna och beträffande vilka dessa framlade gemensamma utlåtanden. Besultatet av Gustavs reforminitialiv blev alltså fiirst och främst att trolldomshrottet i .M.B. 2: 1 utgick ur lagen samt att j)resumliounder namn av C.odcx {lustavianus eller Konunj^ Gustavs Laf^ kunde utkomma oeli på en gång ej allenast 1'reiia var medborgares rätt, fred och säkerhet, utan ock lör alla lider förvara minnel av Eders Kungl. Majrts hckliga regering». 'ranken var uppenbarligen atl genom alt vädja till Gustavs fåfiinga förmå honom att binda sig för en allmiin lagreform, vilket i praktiken måste ha betytt en inskriinkning av de möjligheler. som dåvarande oklara läge beträffande den ekonomiska och administrativa lagstiftningskompetensen — liksom den vidstriickta innebörden av begreppet lagförklaring — crbjödo honom. Dessa förslag bortföllo under slutredigerandet av det gemensamma utlåtandet. 1<)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=