287 Även biskopen torde alltså tagit intryck av upplysningsfilosofernas argunientation. Motståndarna till dödsstraffet i adelns lagutskott hade å andra sidan försökt slå prästerskapet med dess egna vapen, då man genom bibelexeges ville visa att stadgandena om dcklsstraff i Guds lag icke voro ovillkorliga. Parternas byte av argumentationsplan erbjuder onekligen en pregnant illustration till intensiteten i konflikten kring Guds lag och diidsstraffet vid denna tid. Det fanns emellertid också en annan exegelisk linje företrädd i prästeståndet. Dåvarande pastorn i ^"endel. sedermera professorn i dogmatik i Uppsala. Eric J. Almcjuist framfiirde i ett särskilt yllrande sina synpunkter på dödsstraffets avskaffande vid barnamord.-^ Han angrep problemet genom att ställa tre frågor; »1) Om någon gudomlig lag gives, utom dem som höra till den egenteligen sä kallade leokratin, då Gud själv styrde israeliterna och tillika därmed uppbiirl, som stadgar dödsstraff på mord i allmänhet? 2) Om denna lag fråndcimer regerande den så kallade jus adgraliandi, eller rätt all göra nåd i livssaker, samt betager dem rältighet alt förändra dödsstraffet, när dess ändamål så fordrar ? 8) Om något straff kan vara tillräckligare och kraftigare alt förekomma barnamord än dödsstraffet?» Den första frågan besvarade han pä grundval av en exegelisk utredning jakande. Då han med hjälp av samma exegetiska metod ansåg sig kunna hesvara den andra frågan nekande, ansåg han sig ofcirhindrad att gå vidare till den tredje. Han anförde därvid att om barnamord kraftigare och tillräckligare kunde ffirekommas genom risslilande, fängelse och årligen förnyat skamstraff, än genom dödsstraffet, måste man taga för avgjort att det förra straffet vore svårare än det senare. Detta vore ock orsaken till den föreslagna lagändringen i den kungliga propositionen, vilken han ville tillstyrka. Erfarenheten vittnade nämligen att ej få burit banden på sig själva eller andra på det att de genomen påskyndad d()d måtte få sluta ett liv, som förefallit dem svårare än själva döden. »I allmänhet sfår väl detta oaktat fast, att allt det man haver låter man för sitt liv. Dock. den eländige, som måste tillbyta sig ett olyckligt liv emot undergående av svårare och ständigt varande U.U.H. F. 438, nr 53.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=