276 Inte heller trodde man att dess allinänpreventiva effekt var tillräcklig. Även här vittnade erfarenheten att föga sknlle uträttas med den av konungen fiireslagna bestraffningen en gäng om aret i anseende till det ringa antal personer, som sknlle vara kunniga om och åskådare av en sådan årlig bestraffning inomen ankarsmetlja, ett slott eller ett arbetsställe. Md diidsstraffets fullbordan kunde däremot rätteligen sägas att lagen vore fullgjord, rättvisan uppfylld, staten försonad och ändamålet av dödsstraffet i så måtto på allt möjligt sätt verkställd som den talrika mängd av människor, som plägade åtfölja missgärningsmannen till stupstocken, inte lämnade minsta tvivelsmål om att »det utdelade diklsstraffet verkar all den varnagel och fruktan IVir slika grova missgärningar, som själva naturen med fasan och fiirskräckelsen f()r diklen hos de närvarande uppväcker». Avslutningsvis anförde lagutskottet att dä de ifrågavarande brotten, mordhrand, rån och riiveri, vore så beskaffade att de på det allra närmaste riirde den allmänna säkerheten, och man j)å anförda grunder inte kunde annat än att anse diidsstraffet »såsom det h(")gsta och alltid hos andra mest skräck och avsky medfiirande straff», så tillstyrktes inte bara att dödsstraffet skulle bibehållas f()r dessa brott utan också att det skulle verkställas i den av lagen fiireskrivna skärpta formen, d.v.s. genom att missdådaren fiirst skulle mista hiigra handen samt därefter halshuggas och steglas. M(in pdpekadc att särskilt stepliiujen hade c/i uijttig avskräcknimiseffckt. Detta fiirfarande »giir själva naturen rysande hade f()r brottet och straffet genom att det flera år dagligen för allmänheten medfik' en så talande sky och förskräckelse att det för dödsstraffet sid)stituerade kroppsstraff och livstids fängelse icke på något sätt därmed torde kunna sättas i jämfcirelse». Som synes reagerade borgarståndets lagutskott utpräglat konservativt. Konungens både ur principiell och taktisk synpunkt så viktiga reformfiirslag om diidsstraffets avskaffande vid mordbrand, rån och riiveri hade alltså mött benhårt motstånd hos borgarståndets jurister.® Hans försök att använda en vedergällningsmotivering som lockbete hade icke gjort intryck. Om, som troligt är, fiirslaget framför allt syftade till en opinionsunders()kning hade emellertid klarhet skapats på en viktig punkt, ^"are ^ Lagut.skoltet (loininerade.s naturligt nog av jnri.sterna. blaiul vilka liorgnuistaren I*. Kkslrtim .spelade en siirskill Iraniträdande roll.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=