267 verade principkravet på en inskränkning av dikisstraffel gå i sin tnr tillbaka på tankegångar, som han ntvecklat eller antytt redan i studien av den 13 oktober 1777.^^ Även om han inte skrivit propositionen själv är det uppenbart att han givit ingående direktiv till den som haft att författa den. Således kan det inte råda någon tvekan om alt del är Gustavs egna tankar, som uttryckts i propositionen, inte hans medhjälpares. Men om så är fallet beträffande propositionen om diklsstraffets inskriinkning är det i varje fall högst sannolikt att hans personliga åskådning på samma sätt satt sin prägel på de övriga propositionerna. Källmaterialet beträffande fcirberedelserna fiir strafflagsreformen visar att Gustav personligen var den ledande och drivande kraften. Han tog initiativet vid den enskilda föredragningen den 17 oktober 1778 samtidigt som han utfärdade barnamordsplakatet. Endast hans auktoritet kan ha förmått rådet att svänga om mellan den 18 och den 27 oktober, då rådet frånträdde sin fiirsta ståndpunkt, nämligen att vägra att yttra sig (iver konkreta fcirslag till diidsstraffets inskränkande. Gustav framförde också själv de mera speciella reformprojekten angående preskriptionstid i brottmål, nujraliteten i lagen och ärehishetsstraffets inskränkande. ICndasI hans auktoritet kan ha fiirmått rådet att i sådan ytterlig hast laga stiillning till och stcidja dessa birslag. Del är naturligtvis mcijligt att propositionstexternas expressiva betonande av de humanitära synpunkterna i någon mån tillkommit i propagandistisk avsikt. Tidens språkbruk var senlimentalt, och en filosof på tronen adresserade sig i dylika aktstycken inte bara till ständerna utan också till den vid känslosamma uttryckssätt vana upj)lysta opinionen —inom och utom landet. Det i detta sammanhang avgiirande i frågan om dessa källors bevisviirde beträffande konungens personliga åskådning synes emellertid vara att propositionerna så starkt präglas av en i s(tk humanitär argumentation, icke av en i sentimentala tonfall fiirklädd rationalistisk.^- I propositionen om preskriptionstid i brottmål lades sålunda tyngdpunkten på det Hddude, som drabbade den, vilken åtalades en längre lid efter det brottet begåtts, och därfiir hade svårt att .Se ovan .s. 202 ff. .tfr karakleri.stiken av Itecearia, ovan s. 09 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=