260 »Då uti de till Oss, genom hemställande ifrån Eder eller ock genom underdåniga böneskrifter inkomne brottmål, hopp om förbättrimj och rättelse hos den brottslige möjeligen kunnat förväntas, ocb missgärningen icke varit av desto svårare beskaffenhet och påföljd, bar det varit Oss en synnerlig fägnad och förnöjelse samt en ibland \'åre käraste rälligbeler, att kunna lindra lagens strängbet, ocb i synnerhet att skona människoblod. Och emedan Vi förnummit, att för utövningen av denne Vår nådiga böjelse, hinder därav uppkommer, att åtskilliga dödsdomar varda verkställde, utan att de varken bemslällnings-, besvärs- eller ansökningsvägen under Vår nådiga granskning komma, varigenom ofta hänt, att för brott av samma art och beskaffenhet, den ena missgärningsmannen, vilken ifrån fängelset kunnat öppna sig vägen till tronen, blivit med livet benådad, och den andre, som ej förmått eller velat bana sig denna väg, undergått dödsstraffet; Alltså ocb för att tillika genom en välgärning åt mänskligheten öka och befästa minnet av denna glädjedagen, då försynen skänkt Oss ocb riket en tronföljare uti Hans Kungl. Höghet Kronprinsen, vele Vi i nåder hava förordnat ocb Eder anbefallt, det I någon d()dsdom icke verkställa låten, innan densamma av Eder blivit Oss i underdånighet hemställd och 1 Vårt nådiga bifall därå erhållit.» Som synes utnyttjade Gustav på ett skickligt sätt den allmänna glädje, som födelsen av en kronprins väckt, att förskaffa sig en fast kontroll iiver dödsstraffets tillämpning. Han fick därigenom större möjligheter att påverka benådningspraxis i enlighet med upplysningsideologiens anda. Han använde sig också —som vi skola se —i rikt mått av dessa möjligheter. Med denna åtgärd hade konungen fullföljt sina initiativ till en reform av den svenska straffrättsskipningen så långt det vid denna tidpunkt var möjligt. Hans propositioner voro föremål för ständernas behandling. På grund av regeringsformens bestämmelser om att lag skulle stiftas av konimg och ständer genom samstämmiga beslut voro hans möjligheter att genomdriva sina förslag mot ett starkare motstånd inom ständerna tämligen begränsade.*'^ Det gällde här lagstiftningsfrågor, vilka, om iin icke allmänpolitiskt avgörande, dock hade central karaktär, och vilka särskilt prästerskapet och juristerna ansågo sig ha anledning att noga bevaka, Herlitz, a.a., s. 187.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=