2Ö4 politiskt lämpligt. Propositionen anknöt i första hand till rådets förslag. Därmed kunde konungen hoppas på ett stiid i adelsståndet. Där han tViljde lagkommissionen mot rådet hade han ändock en täckning, som åtminstone kunde bli av betydelse för opinionen bland de ofrälse juristerna i borgarståndet. Lättförklarligt är att han inte ville upptaga lagkommissionens ftirslag om d()dsstraffets avskaffande i M.B. 4:8 och 5:2. Vad 4:8 beträffar skidle strafflindring f()r underlåten angivelse av förrädiska stämplingar drabba hans egen maktposition. Att avskaffa dödsstraffet f(»r lasteligt tal mot riksrådet pnen ej mot konungen, som även skyddades i samma paragraf) skulle birvisso både ha utmanat löjet och fiirargat rådet. Att det finns åtskilliga inkonsekvenser i propositionen, t.ex. att diidsstraffet skulle avskaffas för kyrkostöld men ej för visst fall av anstiftan av sttdd. kan ha berott på brådskan. Någon mera ingående prövning kan det nämligen inte ha varit frågan om. Rådets utlåtande birelåg färdigt den 28 oktober, och den 81 oktober sammanträdde ständerna, varvid propositionerna jämte rådets betänkanden föredrogos på rikssalen. Den mest betydelsefulla nyheten i propositionen i förhållande till lagkommissionens och rådets yttranden var emellertid fiirslaget att dödsstraffet skulle avskaffas vid mordbrand, rån och röveri och ersättas av högsta kroppsplikt och livstids fängelse, varjämte den brottslige årligen skulle undergå något straff på årsdagen av brottet. Härom hade alls icke varit tal under birberedelserna fiir reformen. Tanken att avskaffa dödsstraffet för dessa grova våldsbrott var alldeles ny i svensk straffrättstradition, och dess motivering är ur flera synpunkter anmärkningsvärd. Konungen motiverade förslaget med att brotten ifråga tillhörde en kategori, som »/ör sin grovhet och nujcknn ondska förtjäna härdare och ett mera kännbart straff än dödens. För det birsta är att märka att Gustav III hyste en motvilja mot dödsstraffet, som åtminstone delvis torde ha bottnat i hans personliga humanitet.^- Man har också svårt att bireställa sig att en i religiösa frågor så skeptisk person som han skulle ha upp- .Se ovan s. 181. Se B. Hennings, Gustav III, s. 17‘2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=