2Ö1 2*' Au iiloin vad K. M. sif,' redan yUrat oin 2 kap. 1 § M.13., döds.slratr inålle inskränkas t'ör de i följande kapitel oeh §§ iipräknade Ijrott oeh missgärningar, nämligen 0 kap. ä §, 9 kap. 1 10 kap. 1 §, 18 kap. 8 § och 8 § därav, i anseende till de därnli nämnde oeh i så vidsträckt bemärkelse tagne ämbetsmän, vidare 19 kap. 2 §, 22 kap. 1 §, 24 kap. 5, G, 8, 9 §§, 40 kap. 8 4G kap. 1 §, 5o kap. 8 §, öG kap. 1 §, 59 kap. 2, 8, 4 och 5 §§. 8'*'’ Att i stället för dödsstraff å sä grova brott som mordbrand, rån och riiveri högsta kroppsplikt och livstids fängelse må ntsällas samt den brottslige årligen undergå något straff på den dagen han brottet begått. Hådet hade i sitt betänkande givit sitt stiid at tanken att avskaffa diidsstraffet vid barnamord och framlagt ett (’it. efter A. P. Rådet uttryckte sig på fcHjande siitt; »Vad angår straffet för barnaniord, så finna riksens råd, att evad till dödsstraffets bibeliållande blivit eller vidare kan anfiiras, de diireinot å andra sidan förekoininande skill äro av liögsta vikt, lielst då en bedrövelig erfarenliet visar, att diidsstraffet icke förmått hiiulra detta gruva brotts utövande, utan det fast mer i senare tider tagit överbaiulen, varemot det finnes, att i flere liinder. andre krisleliga folkslag diirav bevekte, förvandlat dödsstraffet i ett tjiinligare och mer avskräckande, med den nytta för religionen och människokärlek att denna missgiirning, om icke alldeles avstannat, åtminstone blivit mindre gängse, och många oskyldiga barns liv räddade. Hetriiffande frågan om diidssfraff i allmiinhet så fordrar visserligen en billig ömhet om miinniskoliv att inskriinka slike straff så vitt sjiilva hrottmålens natur del någonsin kan medgiva och del med allmiinna siikerhelens bestånd sig göra låter. rii missgiirningsbalken finnes någre dödsstraff utsatte, vilke ifrån den lid nya lagen utkom aldrig gått i verkstiillighet. ulan till följe av Kungl. Hrevet av den 2S .lanuari 17Ö7 stiidse av övcrdomstolarne blivit Iculererade. En del brott, som efter lagen straffades till livet, iiro i sig sjiilva av den beskaffenhel, alt den allmiinna siikerheten med mindre kan ske tillfyllest iin alt missgiirningsmannen går till döden. Vårföre ock diidsstraffet ganska siillan gått i fullbordan samt ej oftare iin då sjiilva brottet med synnerligen svåra omsliindigheter varit beledsagat. Någre brott diireinot iiro så grove, att dödsstraffet diirå synes böra bibehållas i lagen, antingen fiir brottets natur eller i anseende till den skadelige verkan det i allmiinheten skulle fiirorsaka alt däri göra ändring. Uiipå desse grunder bava riksens råd genomgått alla de i missgiirningsbalken utsatte dödsstraff, samt i protokollet anmärkt de, som riksens råd ansett kunna uteslutas och i annat straff förvandlas.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=