248 böjda hjärtelag även mot sädana uslingar. Men oftast hade det inte stått i hans makt —inte ens i lagens som vore förverkad för någon neslig samt till sitt upphov och nthrott skamlig gärning. Däremot hade konungen funnit det »hir sig ganska lätt att återgiva en iira. den lagen endast horltagil och icke gärningen». Denna motsättning hade bringat konungen att närmare undersöka lagens mening med det straff av iirans förlust, varmed vissa brott vore belagda, och därvid hade han funnit alt åtskilliga »fel och förbrytelser äro straffade med mistning av ära ehuru de icke i sig innefattar den infami. nedrighel och skam, vilken endast biir stämpla en ärelös människa.» För den skull hade konungen hört rådet i frågan och föreslog nu riksens ständer att de på av konungen anförda skäl och grunder skulle ändra lagen. Rådet utvecklade i sill betänkande i niistan lika expressiva ordalag sin anslulning till konungens reformkrav och framställde förslag om att straffet av ärans förlust skulle ulga ur vissa angivna lagrum. alt återge en ära. Grunden till all bestraffning biir siikas i sjiilva giirningen oeh dess natur, samt brott oeb straff svara emot varannan, oeh ila :ir nödigt att bava uti den ujipkomne fråga diirå avseende att iiran ;ir mer att akta :in livet. Över den råder ingen dödelig makt. Den följer giirningar åt. och beror så litet på människolag och stadgar, eller en regerings gottfinnandc, att mången, som uti våldsamma tider undergått ett nesligt straff, lever i tidcbörkcrnc och hos ett dygdigt folk med odödelig iira. .Tu ostridigare grund detta bar. ju nödigare finna riksens råd, att .Sveriges lag må på de ställen rättas, där ärans förlust är utsatt å giirning, som icke iirelös iir, och vilket lagens stadgande har sin upprinnelse ifrån de tider, då lagen icke förmådde skydda, och straffet inriitlades icke efter brottets moraliska beskaffenhet, utan efter vad man trodde bus och hemfred eller allmänna säkerheten fordra. När nu ilärom ieke mera fråga iir, och ett uppli/st folk. ömt om .sin örn. med skäl kon äska, att en ärelös gärning hehäller hade uti bestraffning oeh allmänt omdöme den högsta anskg, dd hör dess stämpel hliva oförrgekt och icke igenom lag eller godtgeko sadane gärningar horthlandas med andra brott». Rådet hemställde diirfcir att straffet av iirans förlust skulle utgå ur följande stadganden: 28 kap. 10 g Byggningabalken, 18 kap. 5, 8 och 9 §§, 19 kap. 2 g. 20 kap. 7, 8 och 10 gg och ,ö2 kap. 8 g Missgiirningsbalken, samt 4 kap. 3 g Slraffbalkcn jämte 14 kap. 7 g Riittegångsbalken. Vidare föreslogs att »den brottslige, jiimte det han efter brottets beskaffenhet komme att anses med de beriirde lagens rum utsatte böter, kunde jämlikt Kungl. Brevet av den 12 Februari 17.')G beläggas med Rådet anfiirde bl.a.:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=