236 Beträffande M.B. 2; 1 om skada genom trolldom och vidskepelse ansågs alt numera »då fördomen och inbillningar icke så lätt göra skadeliga intryck på en upplyst menighet, i paragrafen nämnda händelser sällan förefalla». Dödsstraffet borde icke förty finnas kvar »till nödig farhågas underhållande». Dödsdomen skulle aldrig verkställas ulan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Betriiffande M.B. 4: 3 om mistning av liv, ära och gods för den som visste att fiirrädiska stäm])lingar vore å färde och dem ej avvärjde så mycket han förmådde eller i tid upptäckte, föreslog kommissionen att vederbörande skulle i stället fiir dödsstraff avstraffas med hiigsta kroppsplikt. Som motivering anfördes att omständigheterna vid detta brott ofta kunde hirhålla sig helt olika och alt blotta medvetandet ej syntes höra lika straffas med de i delta kapitel nämnda ogärningarna. I samma punkt fiireslog lagkommissionen samma straffnedsätlning i M.B. ö:2 om lästeligt tal mot riksrådet. I M.B. 9: 1 ansågs dödsstraffet för man eller hustru, som ginge ifrån sin laggifta make och läte viga sig vid annan som vore ogift, kunna utgå. »Sådan oordentlighet syntes kunna förekommas utan spillande av ett människoliv, om den brottslige straffades med hiigsta kroppsplikt och Iva eller tre års fästningsarhelo allt efter omständigheterna.» Däremot ville kommissionen icke avskaffa dödsstraffet i M.B. 10: 1 om fullbordat tidelag. Överdomslolarna borde på sätt ovan anfiirls »antydas att icke låta verkställa dödsstraffet utan pä samma sätt som lenterationsförordningarna innehalla diima den brottslige till hiigsta kropps])likt och flera års fästningsarbete, allt efter omständigheterna, samt efter den tiden alltid fiirbjuda honom att vistas på den ort gärningen skett.» Likaså skulle stadgandet i M.B. 14: 2 om misshandel av föräldrar kvarstå orubbat, men dödsstraffet skidle aldrig verkställas. Beträffande M.B. 16 angående barnamord åberopade lagkommissionen dess förut angivna särskilda nllåtande. d.v.s. den vidhöll att dödsstraffet borde kvarstå. Angående 17:2—3 om förgörning, 18:3 om kyrko- och rättegångsfrid, 20: 9 om rån samt 22: 1 om kvinnofrid upplyste lagkommissionen all dödsstraff väl vore utsatt för de däri nämnda brotten, men att delta i senare lider sällan blivit verkställt. Dock
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=