233 koininissioiien skulle alliiiiinl uttala sif^ oiu i vilkeii utsträekuing cl(’)dsslrattet kiiiide inskränkas. Fraf'au oin moraliteten i laf'en ni)|)sk{')ts. och Falkenberg fick medtaga handlingarna härom för fiirmodligen hiigst nödvändiga (■■)verväganden till dagen diirpå.-'’ Mellan den 17 och 21 oktober hade konungen tagit ett ytterligare reforminitiativ. lian hade i största hast också infordra! rådets yttrande i frågan huruvida en preskriptionstid i brottmål id.v.s. en åtalspreskription) borde införas. Ärendet behandlades den 19 oktober, varvid en livlig diskussion ntsi)ann sig, och många skilda meningar yppades. Bielke och von Stockenström ville inte acceptera någon preskription på annat sätt än att den, som blivit på fulla skiil frikiind. skidle vara tryggad mot nytt åtal f()r samma brott. Scheffer uttalade att han helst hade velat höra lagkommissionen, men då de andra riksråden icke droge i heliinkande att ohirheredda diskutera trågan, ville han förena sig med riksråden Bielke och von Stockenstrcim. Sparre, Bnnge, Wrangel och Posse voro beredda att godtaga en preskriptionstid lör smärre brottmål, men icke för brott som ginge å liv. Då man alltså icke kunde fornudera något generellt stadgande härom ansågo de det bäst att överhuvudtaget icke göra ändring i gällande lag. De (ivriga riksrådens ståndpunkt var mera })ositiv: »De (ivrige deras excellenser-** yttrade sig att evad brottet är stiirre eller mindre bliver skälet enahanda till lUsättande av en viss tid, från vilken den. som om förbrytelsen ej kunnat lagligen (ivertygas. må sedan vara säker och fri. Lagen giir vsil skillnad i 17 kap. rättegångsbalken på bevis i brottmål, då den i 29 § anser tu vittnen för fullt och ett vittne för halvt skäl. Men då få exempel givas, alt emot den, som i brist av fidla skäl ej kunnat ål saken fällas, sedermera blivit yppade sadane omständigheter, som utgjort full! bevis, varigenom han blivit fidleligen övertygad, och del synes vara lika så säkert, all den, som både vid underoch överdomslolen ej kunnat med tulla skäl bindas, är oskyldig Falkenl)crj4 var i sin egenskap av lagkommissionens president den självfallne föredraganden av ett dylikt omfattande ocli för rådet nytt iirende. D.v.s. Falkengren, von .Schwerin, l^eck-Friis, von Hermansson, Ribbing, Hjiirne ocb von Höj^kcn.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=