RB 10

230 Giisfav vidhöll vid föredragningen sin uppfattning att dödsstraffet vore otillräckligt som avskräckningsmetod vid detta brott och dikterade till protokollet ett principuttalande, som byggde på hans studie av år 1777: »l-2tt människolivs förökning i staten vore en gåva svår att mista. Och det föreföll i högsta måtto ohyggeligt att den ena dagen höra en moder hava mördat sitt barn och den andra att se modren föras till stupestocken. Hans Maj:t trodde det niistan atdrig fåfängt botemedlet sökes uti själva upphovet titl eu ond gärning. Det visar sig uti detta brott i ett falskt begrepp om heder och en illa förstådd fruktan för en svårare påföljd av ett lägersmål än därav uppkomna bör. Hans Maj:t fann diideu icke vara ett nog avskräckande straff för delta brott, ty den grund varav det är begått, gör det straffet hos barnamörderskan (inskat, uär brottet bliver upptäckt, såsom den enda återstående utväg att få sin fläckade heder i evighetens glömska bortgömd. Eu moder, som ända därtill kan överskrida naturen alt mörda sitt barn, fcir en sådan moder är döden icke något straff, icke någon fasa. Den beredelse hon undergår, den medyukan, den besynnerliga art av bhidighet och uppbyggelse (som) hos åskådarna uppkommer, väcker icke någon avsky för brottet; lankau hålles endast vid diidssättet, och den önskan höres icke sällan bland en gråtande menighet, huru lyckeligl det vore att så väl beredd kuuna dö. Kungl. Maj:t hade svårt att falla från den mening att de i lagen utsatta straff iiro mindre före att hämna lagens iiveiirädelse än all uppväcka varning och förskräckelse hos en brottsligt sinnad människa. Mot ett brott begått för alt akta sin heder och ära Irån andras misstro och hårda omdömen, synes naturligare och lämpligare straff ej äga rum än skam och nesa. Kungl. Maj;t ansåg såsom en skyldig plikt och säker grund, varifrån en lagstiftare icke bör vika. att så vitt miijligt är spara människoblod. De många dödsstraff uti inidcrst()(l ål läf'ersk\innors l^arn. Han lovade därjämte all överväga möjlighelerna till ytterligare ekonomiskt slöd oeh nttahule en förlu)i)pning om att socknarnas fattigkassor sknlle komma att anviindas för iindamålet i fråga. Som synes voro dessa stödåtgiirder mycket hlygsamma i förhållande till Hosirs och framför allt Prinzells förslag i deras särskilila yttraiulen till lagkommissionens utlåtande. l-'tl cirkuHir angående konungens heslul att försöka förekomma harnamord genom en förhiittring av lägerskvinnornas stiillning offentliggjordes av hovriitterna först i april 1771).

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=