sitt sammanhang ha de förmodligen mindre bouquet för en utomstående läsekrets. Med åren utvecklade Olin också en viss misantropi och denna, i förening med det förhållandet att han icke väjde för att benämna saker och ting vid vad han ansåg vara deras rätta namn, gjorde att hans uttalanden ibland med förintande kraft träffade dem mot vilka de riktade sig. Olin var därför icke endast en beundrad utan även på sina håll en fruktad man. Det bör i detta sammanhang emellertid även framhållas att han i hög grad hade sina meningars mod och aldrig lade sina ord till rätta för att passa personer i hög eller överordnad ställning. Sålunda tillskrives honom bl.a. följande anmärkning under diskussionen av ett komplicerat brottmål: »Högsta domstolen har en expert på strafflagen. Det är justitierådet X. Han är expert på första kapitlet strafflagen.» Icke heller hovrättens egen president gick skottsäker för Olin, om han på något sätt råkade utmana dennes stilkänsla. Från det år, när dåvarande kronprinsen Leopold av Belgien och prinsessan Astrid av Sverige gifte sig, berättas att presidenten, som då var Erik Marks von Wurtemberg, efter att nyligen ha återkommit från ett sammanträde i Nationernas Förbund i Geneve en morgon kom in för att föredraga några ärenden på den division där Olin satt. Efter slutad föredragning fann sig Marks vilja delgiva sina hovrättsråd några drag av de egna insatserna i Nationernas Förbund. Någonting i denna skildring måtte tydligen ha stött Olin, ty när Marks tystnat tog Olin till orda och lär ha utlåtit sig ungefär sålunda: »Med anledning av den här fursteförmälningen läste jag för någon tid sedan i en belgisk tidning en presentation av Sverige. Där stod det att detta lilla land icke för närvarande räknar någon enda personlighet som på den internationella politikens vädjobana har det allra som minsta inflytande.» Med mörknad uppsyn genmälte härtill Marks: »Det var en hård dom.» Varpå Olin med sin lenaste stämma fullföljde: »Ja, det tyckte jag också.» Med ett hastigt »god morgon, mina herrar» reste sig så presidenten och retirerade från den division, där klimatet visat sig så föga mottagligt för berättelser om hans verkande i Geneve. Det var emellertid främst vid föredragningarna och överläggningarna i målen som Olins förmåga av koncisa formuleringar kom till sin rätt. Också livsförhållanden, som i vanliga fall lågo honom fjärran, förmådde han snabbt sätta sig in i, när de blevo aktuella i något mål. Under fiskalsföredragningen av ett skilsmässomål rörande en av våra mest folkkära filmskådespelare studsade sålunda Olin, som sällan eller aldrig gick på biograf, vid omnämnandet av vederbörandes höga inkomstsiffror och bad föredraganden om möjligt närmare förklara, vad det vore förslags skådespelartalang som föranledde så höga gager. Fiskalen gav en snabbteckning härav, varefter Olin utlät sig: »Här sitta alltså vi högt betrodda domare i Svea hovrätt och fullgöra vårt ansvarsfulla värv för en lön av 14.000 kronor om året, medan denne X., om jag förstått rätt, enbart på grund av sitt av naturen enfaldiga utseende förtjänar 80.000.» Vad den muntliga hovrättstraditionen sålunda främst bevarat om Olin kan ju sägas vara utanverk, som väl bidraga till att belysa vissa sidor av hans personlighet men icke medge någon inblick i själva kärnan av hans domargärning. Den enskilde ledamotens insats inom en kollegial domstol undandrar sig i allmänhet också lätt eftervärldens identifiering. Det låter sig emellertid i Olins fall utan svårighet fastställa att han med sina stora teoretiska kunskaper, sin noggrannhet och grundlighet tillhörde Svea hovrätts allra främsta krafter. De domar, för vilkas avfattning han var ansvarig, utmärka sig i lika hög 99 sture petrén
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=