heter. I en insändare till Dagens Nyheter, daterad Kristianstad den 10 maj 1910, klagar sålunda en Karl Schlyter över att bokhandeln i den skånska hovrättsstaden icke kunnat skaffa honom boken. Regeringsförslaget blev, medan det ännu låg på riksdagensbord, föremål för en genomträngande analys av Olin i Social Tidskrift 1910. Olin, som här med sedvanlig klarhet upptar en rad principiella spörsmål till behandling, framför i anslutning härtill kritik mot åtskilliga av förslagets bestämmelser. Bl.a. utreder han frågan i vilken utsträckning stridsåtgärder böra få vidtagas under bestående kollektivavtal och underkänner tanken att i och för sig tillåtna stridsåtgärder skulle vara underkastade villkor om iakttagande av de individuella arbetsavtalens uppsägningstider. Olin slutar dock med att säga att hans anmärkningar icke borde undanskymma förslagets förtjänster, samt att hans granskning torde ha visat att de mera centrala problemen i regel blivit lösta på ett praktiskt tillfredsställande sätt och att anledningar till kritik förefunnits huvudsakligen beträffande frågor, som helt eller delvis fölle inom andra lagstiftningsuppgifter. Även i detta sammanhang ger Olin uttryck åt en sval inställning gentemot tanken att underordna lagstiftningen uteslutande någon viss teoretisk konstruktion. Dylika konstruktioner, framhåller han, äro icke heller nödvändiga i andra fall än då man i saknad av positiva lagbud är nödsakad att taga sin tillflykt till fiktioner för att dock nå fram till ett resultat. Hade man, såsom nu vore förhållandet, tillfälle att på alla punkter anlita lagstiftningens stöd, förelåge icke samma behov att uppbygga institutet pä en enhetlig konstruktion, utan man hade att vid varje särskild fråga undersöka vad ändamålsenligheten krävde och sedan med ledning därav avgöra frågan genom positivt lagstadgande. Regeringsförslaget föll i riksdagen till följd av motstånd från såväl liberaler som socialdemokrater. Som en grundläggande brist i förslaget hade vid upprepade tillfällen under riksdagsbehandlingen framhållits att det icke vilade på tillräckligt grundliga förarbeten. Regeringen såg emellertid icke i propositionens förolyckande en anledning till avgång utan bestämde sig i stället för att till påföljande riksdag framlägga ett reviderat förslag till arbetslagstiftning. För att biträda vid utformandet härav inom justitiedepartementet tillkallades, jämte de för det tidigare propositionsarbetet anlitade Leijonhufvud och Falk, nu även Olin. Behovet av dennes medverkan vid lagstiftningsarbetet i fråga hade sålunda sent omsider insetts även av regeringen. Beträffande den proposition som därefter framlades för 1911 års riksdag, är det enligt sakens natur icke möjligt att med någon säkerhet fastställa i vilken utsträckning dess utformning bestämts av Olins insatser. I vissa hänseenden representerar propositionen emellertid otvivelaktigt ett närmande till ståndpunkter, som under den tidigare diskussionen förfäktats av Olin. Sålunda hade förbudet mot organisationsklausuler fallit bort i propositionen. Icke heller återfunnos i denna några regler om décompte eller några strafflagsstadganden. Propositionen gav likväl upphov till strid, bl.a. även med anledning av däri upptagna bestämmelser om förlikningsväsendets utformning, vilka rönte motstånd från högern. Utgången blev att även denna proposition föll, delvis måhända som följd av att en lagstiftning rörande arbetsavtalet nu på sina håll uppfattades såsom mindre angelägen än under den närmast föregående tiden. Olin blev i tillfälle att göra ännu en insats för arbetslagstiftningen, i det att den andra Staaffska regeringen tillkallade honom för att utarbeta dess proposition till 1912 års riksdag 91 sture petrén
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=