angående resultatet av arbetsavtalskommitténs arbete blev tidningen i alla händelser sannspådd. Kommittén kom nämligen icke att slutföra sitt uppdrag. Den var ännu försjunken i sina överläggningar, när storstrejkens stormvind sommaren 1909 blåste genom landet. Civilministern, som nu var Hugo Hamilton, avlät i augusti en skrivelse till kommittén, vari framhölls att förhållandena på arbetsmarknaden gjorde det i hög grad önskvärt att kommitténs uppdrag så snart som möjligt fördes till slut, så att förslag till lagstiftning på det med uppdraget avsedda området kunde föreläggas 1910 års riksdag. Följaktligen anhölle ministern om meddelande huruvida icke kommitténs arbete kunde så påskyndas, att dess betänkande och förslag kunde ingivas senast den 1 november 1909. Kommittén förklarade sig ur stånd att avgiva något betänkande inom den angivna tiden. Regeringen upplöste då kommittén i mitten av september och uppdrog åt justitiedepartementet att fullfölja utredningen. Till hjälp härvid hade kommittén likväl kunnat avlämna några nakna lagutkast. Kommitténs sekreterare Leijonhufvud tillkallades också för att inom departementet jämte revisionssekreteraren Herman Falk biträda vid det fortsatta arbetet. Kommitténs utkast, vilka delvis endast voro majoritetsförslag, blevo föremål för en granskning av Olin i Göteborgs-Posten den 25 september 1909. Han kunde därvid konstatera att, i vad gällde de föreslagna lagreglerna om själva kollektivavtalet, kommitténs utkast väsentligen intog samma ståndpunkter som hans och Åkermans promemoria. Sålunda skulle t.ex. även enligt utkastet kollektivavtalets bestämmelser automatiskt inträda såsom beståndsdelar i de individuella arbetsavtalen. Däremot intog utkastet en från promemorian avvikande ståndpunkt därutinnan, att förbehåll som inskränkte arbetsgivares eller arbetstagares rätt att ingå avtal med vem han ville förklarades skola vara ogiltiga. S.k. organisationsklausuler skulle med andra ord vara verkningslösa. Härifrån tog Olin avstånd liksom i ännu bestämdare form från ett av kommittén överlämnat särskilt förslag till ändringar i strafflagen, genom vilka arbetstagares avtalsbrott skulle kriminaliseras. I den proposition, som sedan förelades 1910 års riksdag och för vilken här icke skall fullständigt redogöras, återfanns regeln om att kollektivavtalet skulle taga över de individuella arbetsavtalen och även förbudet mot organisationsklausuler. I fråga om förbud mot stridsåtgärder under bestående kollektivavtal innehöll propositionen vidlyftiga bestämmelser, bland vilka märktes föreskriften att stridsåtgärder av lovligt slag likväl icke finge tillgripas förrän efter iakttagande av den för de enskilda arbetsavtalen gällande uppsägningstiden. Från en tidigare avtalskommittés förslag 1901 hade upptagits regler om s.k. décompte eller innehållande av viss del av arbetarens lön till säkerhet mot avtalsbrott från hans sida. Dessutom föreslogos straffbestämmelser mot vissa kvalificerade avtalsbrott av arbetstagare. Ingenstädes i propositionen var Olins och Åkermans promemoria omnämnd. Inom riksdagen förelåg emellertid av förklarliga skäl stort intresse av att få taga del av densamma. Detta visade sig likväl vara mycket svårt, eftersom promemorian blivit tryckt endast i en ytterligt begränsad upplaga, med påföljd att det enda exemplar som stod att uppdriva var ett inneliggande departementsexemplar. Vid debatten i anledning av remissen av propositionen efterlystes också promemorian med stor kraft. Det upplystes då att få dagar tidigare dess omtryckande beslutats, och en ny upplaga kunde också så småningom ställas till riksdagens förfogande. Att förvärva promemorian i bokhandeln mötte däremot fortfarande svårig90 gustav och carin olin in memoriam
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=