9 förord eller, som han själv uttrycker det, ett centralorgan för rättshistorisk forskning. Rättshistoriker, yngre och äldre, skulle samlas kring ett stort gemensamt projekt, nämligen att utforska hela den svenska rättens historiska utveckling. Denna målsättning förefaller minst sagt orealistisk, men vad Olin avsåg var snarare en inriktning av verksamheten än ett slutresultat. Han var väl medveten om att rätten inte har någon tillvaro för sig utan är underkastad samhällshistoriens förändringar. Gustav Olins uppfattning var att juristen behövde ett rättshistoriskt djup i sina kunskaper för att desto säkrare kunna ta ut kursen mot framtiden. Häri ligger insikten att juristen i sitt arbete ständigt rör sig på en tidslig bana som täcker in då, nu och framtiden. Rättshistoriska kunskaper skulle således enligt Olin inte reduceras till enbart en bildningsfråga. Han ville något mer än bara sammanställningar av årtal och namn eller att själlöst stapla allehanda smånotiser på varandra. Enligt föreskrifterna skall genom stiftelsens försorg två skriftserier utges. Dels Rättshistoriskt bibliotek, som reserveras för större arbeten eller monografier, dels Rättshistoriska studier, som är avsedd för publicering av uppsatssamlingar eller antologier. Senare har ytterligare en skriftserie tillkommit, Rättshistoriska skrifter, vilkens syfte är att skapa ett forum för möten mellan rättshistoriker och företrädare för andra forskningsdiscipliner. Tanken är att den mer lättillgängliga utformningen av denna skriftserie ska stimulera publiceringen av debattinlägg i aktuella ämnen med rättshistorisk anknytning. De två första volymerna i serien Rättshistoriskt bibliotek reserverades för utgivningen av Johan Olofsson Stiernhööks De jure Sveonum et Gothorum vetusto (Om svears och göters urgamla rätt) från 1672 i latinskt original och i svensk översättning. Stiernhöök och hans insats som jurist och rättshistoriker låg Olin varmt om hjärtat, vilket omvittnas av följande uttalande: ”Redan från början av vår verksamhet har jag betraktat vår Stiernhööksedition såsom vårt magnum opus”. Stiernhöök, som karakteriserats som den svenska rättshistoriens fader, har kommit att betraktas som institutets skyddspatron, vilket framgår av att institutets publikationer pryds av en medalj med Stiernhööks profil. Gustav Olin hade tänkt sig att det latinska originalet och den svenska översättningen skulle publiceras samtidigt som två åtskilda volymer. Det skulle dock dröja innan denna plan realiserades, emedan översättningen drog ut på tiden. Det latinska originalet publicerades 1962 och den svenska översättning följde 1981. Publikationsverksamheten i övrigt hade dock kommit igång tidigare. 1951 utkom första bandet av serien Rättshistoriska studier, i vilken Gustav Olin själv medverkade. Den första publikationen i serien Rättshistoriskt bibliotek var Erik Anners doktorsavhandling Hand wahre Hand, som utkom 1952. Avhandlingen, som är en undersökning av lösöreklandrets historia i äldre germansk rätt, utgör ett exempel på den typ av rättshistorisk forskning som Gustav Olin hade i tankarna för sitt institut. Praktiskt taget alla svenska doktorsavhandlingar och monografier i rättshistoriska ämnen har sedan 1950-talets början publicerats i skriftserien Rättshistoriskt bibliotek. Serien omfattar för närvarande 75 volymer. Under sin nu 75-åriga tillvaro har stiftelsen utvecklats från en under sina första år blygsam och tämligen anonym tillvaro till att vara ett nav i den svenska rättshistoriska forskningen. Verksamheten har sedan 1980-talet präglats av ett internationellt samarbete. Institutet har arrangerat en rad internationella symposier
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=