fullbordade övergång från det liberala till det socialdemokratiska lägret enligt samtidas vittnesbörd på grund av förskjutningar i hans uppfattning om olika sociala frågor och under intryck av den personliga tjuskraften hos Hjalmar Branting, med vilken riksdagsarbetet förde honom samman. Oriktig torde slutligen även, enligt min ovan uttalade mening, vara Juhlins bedömning att Åkerman framför Olin varit den egentliga drivkraften vid tillkomsten av promemorian. Femtio år senare framstå dessa tilldragelser redan såsom överdragna med historiens patina. Att de här blivit föremål för en så utförlig redogörelse må förklaras därmed att de i och för sig få sägas utgöra en intressant episod under det sociala och politiska brytningsskede som vårt land i seklets början genomgick, men också därmed att denna affär för Olin själv på äldre dagar otvivelaktigt framstod som den största peripetien i hans levnad. Den unge hovrättsfiskalens oförsagdhet vid utformandet av promemorian och hans hävdande av sanningskravet gentemot den självtillräcklige civilministerns försök att framställa utredningsuppdraget i en oriktig dager äro också ett tilltalande blad i historien om svenska ämbetsmäns ansvarskänsla och självständighet. Våra ämbetsmäns integritet och vårt sakkunnigväsens oväld äro frukter av en historisk utveckling. Självklara äro de icke. Om anpassligheten och det flyhänta beställningsarbetet skulle tillåtas att allmänt träda i deras ställe, skulle stora samhälleliga värden gå till spillo. Berättelsen om Olin och 1907 års promemoria angående lagstiftning om arbetsavtal kan därför ur denna synpunkt sägas ha sitt särskilda bud till eftervärlden. I och med avlämnandet av promemorian upphörde tillsvidare Olins befattning med lagstiftningsarbetet inom arbetsrätten. Den lagstiftningskommitté varom i det föregående varit tal, den s.k. arbetsavtalskommittén, hade blivit tillsatt den 18 oktober 1907, utan att vare sig Olin eller Åkerman fått plats däri. Ordförande var justitierådet Åke Thomasson och sekreterare dåvarande revisionssekreteraren Bo Leijonhufvud. Ledamöterna voro representanter för arbetsmarknadens parter. Om uteslutandet av Olin och Åkerman sades i en ledare i Svenska Dagbladet den 4 november 1907 att anledningen till deras förbigående icke kunde ha varit någon annan än att de efter sitt årslånga utredningsarbete bildat sig och framlagt en principiell ståndpunkt till den fråga det gällde. Man finge, fortsatte tidningen, hysa vilken mening som helst om detaljer i deras förslag, men man måste beklaga att den insikt i ämnet som deras studier i detta förskaffat dem sålunda icke funne någon användning. Tidningen uttalade därefter farhågor för att, med den sammansättning kommittén erhållit, dess arbete komme att drivas utan den målmedvetenhet som endast klara principer förmådde skänka. Ty skulle kommittén kunna komma att arbeta efter sådana, måste den börja med en principdebatt, men för att denna skulle bliva uttömmande och sålunda bilda grundvalen för detaljarbetet fordrades utan tvivel att inom kommittén funnes någon eller några, som genom sin sakkunskap kunde framlägga frågans kärnpunkter och framställa principer till diskussion. Alltför ofta hade det visat sig att de av en fråga omedelbart intresserade parterna trots god vilja att uppnå enighet icke lyckats härmed, emedan de så att säga talat olika språk och därför icke förstått varandra. Då hade den opartiska sakkunskapen uppträtt som tolk och med förvånansvärd lätthet ställt saken till rätta. Dessa synpunkter få nog tillerkännas ett icke ringa mått av allmängiltighet, när det gäller lagstiftningsarbete under medverkan av därav berörda intressegrupper. I sina farhågor 89 sture petrén
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=