Nu har hr Juhlin pröfvats i de högre uppgifterna, och med den uppfattning som nu för tiden gör sig gällande om reträttplatser, har man anledning antaga att han, när hans stund kommer, icke skall från taburetten falla ned i en höfdingefåtölj i landsorten utan återvända till sitt kära Skara. När han sedan räknar hland sina stora minnen sejouren vid Mynttorget, skall han dock, med tanken på hvad som varit och det som är, kunna säga: det är trefligare att vara den förste i stadsfullmäktige i Skara, än att sitta som chef för civildepartementet, ty väderleken på höjderna är sådan att det går en som de gamla afgudabilderna; glansen försvinner och endast materian blir kvar.» Slutet på affären blev att Juhlin i början av december 1907 fick avgå som civilminister. I sina 1928 utgivna Minnen har han till eftervärlden lämnat sin skildring av förloppet. Det heter där att regeringen icke velat tillsätta en kommitté för behandling av den sociala stridsfråga, det här gällde, utan avsett att på ett förberedande stadium undersöka frågan sådan den låg till i utlandet och i Sverige. Därför hade beslutats att låta ett par personer förberedelsevis studera frågan och konfidentiellt behandla den samt framlägga sina undersökningar och tankar i en direkt till civilministern inlämnad promemoria. De utsedda, två jurister, hade tydligen gjort klart för sig, förmenar Juhlin, att nu vore ögonblicket kommet för dem, då de kunde göra sig märkvärdiga och genom att taga ett stort steg till vänster öppna för sig möjligheten att kliva in i en kommande radikal eller socialistisk regering. En morgon hade så i en Göteborgstidning funnits en artikel, vari redogjorts för innehållet i den promemoria som de båda juristerna varit ålagda att konfidentiellt inge till civilministern. Dessutom hade de ökat sitt olämpliga uppträdande genom att samma morgon hos registratorn offentligen inlämna sin promemoria. Regeringen hade då beslutat att uttaga denna från registratorn för att studera aktstycket. Visserligen hade promemorian, fortsätter Juhlin, icke varit vidare märkvärdig, men det hade man ju heller icke kunnat vänta sig av dessa för uppdraget något för klena personer med så egendomligt begrepp om rätt och plikt. Juhlin beskriver därefter hur pressmännen kommit störtande till registratorn för att taga del av promemorian men avvisats med en hänvisning till att den hade statsrådet tagit. Efter ett förfärligt pressrabalder hade regeringen så beslutat att promemorian skulle återlämnas till registratorn och ställas till allmänhetens förfogande. Klandret i pressen hade emellertid fortsatt och Juhlin hade då påtagit sig allt ansvar för åtgärden med promemorian samt mot Oscar II:s och statsministerns önskan insisterat på att få avgå ur regeringen. Med syftning på Åkerman tillfogar Juhlin att den ene, den egentliga drivkraften av de två författarna till promemorian, hamnade i socialistpartiet och i sinom tid blev statsråd. »Han vann sålunda sitt mål, ehuru visserligen på ett mindre vackert sätt», slutar denna av kvardröjande bitterhet präglade historieskrivning. Man kan lugnt instämma med Jörgen Westerståhl, då han i sin avhandling »Svensk fackföreningsrörelse» uttalar att Juhlins framställning är uppenbarligen otillfredsställande. Den antyder ju icke ens att den egentliga orsaken till att Juhlins avgång blev nödvändig var hans olyckliga pressuttalande angående omfattningen av Olins och Åkermans utredningsuppdrag. Lika litet verklighetstrogen är presentationen av dessa såsom politiska lycksökare. För den som känt Olin framstår det såsom fullkomligt uteslutet att han någonsin skulle ha lagt två strån i kors för att ställa sig in hos vare sig aktuella eller väntade nya maktägare. Olin var helt enkelt icke sådan. Vad åter angår Åkerman, skedde dennes så småningom 88 gustav och carin olin in memoriam
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=