enligt utredningsmännens åsikt nu borde företagas till handläggning, och dels de allmänna grunddragen av den lagstiftning rörande det sålunda begränsade området, vilken de ansåge sig böra förorda. Att regeringen ämnade tillsätta någon kommitté för frågans behandling hade icke varit känt för utredningsmännen. Varken vid uppdragets meddelande eller under lång tid därefter hade det varit tal om att från deras sida skulle utarbetas någon redogörelse för utländsk lagstiftning i ämnet eller att genom deras försorg skulle, såsom Juhlin uttryckt sig, »samlas» vad som i Sverige förekommit i saken. Tvärtom hade i slutet av 1906 utredningsmännen avfordrats ett »program», och ett sådant hade av dem även avgivits i en till statsministern i slutet av januari eller början av februari 1907 ingiven skrift. Vid denna hade varit fogade de 36 första sidorna av promemorian, vilka då förelegat i tryck. I slutet av skriften hade utredningsmännen anmält sin avsikt att vid sitt blivande utlåtande foga en redogörelse för den utländska lagstiftningen. Initiativet härtill hade sålunda utgått från dem. Varken då eller senare hade det varit tal om något samlande av vad som i Sverige förekommit i saken, ehuru utredningsmännen det oaktat i promemorian sammanfört några anteckningar jämväl rörande denna del av ämnet. Härefter sammanfattar Olin situationen sålunda: »Det har därför i hög grad förvånat mig att nu erfara, att berörda öfversikt af den utländska rätten samt samlandet af svenskt material skulle blifvit hufvudsaken af vårt arbetsresultat. Jag är därför mest böjd för den förmodan, att Stockholms Dagblads referat af dess medarbetares samtal med civilministern i denna punkt beror på ett missförstånd. Skulle så ej vara fallet utan min kamrat och jag hafva missuppfattat det oss gifna uppdrag, kan jag ej nog beklaga, att den instruktion som nu efter uppdragets afslutande kommit oss tillhanda genom Stockholms Dagblad, ej delgifvits oss redan hösten 1906. Vårt arbete skulle i så fall hafva högst betydligt reducerats och, efter hvad jag nu finner, äfven blifvit tacksammare.» Detta Olins inlägg framkallade icke någon dementi från Juhlins sida av innehållet i intervjun med honom, varmed fick anses stå fast att Juhlin verkligen uttalat sig på sätt som stått att läsa i Stockholms Dagblad. En jämförelse mellan å ena sidan Juhlins uppgifter samt å andra sidan Olins förklaring och själva det yttre händelseförloppet kring promemorians tillkomst kunde icke rätt gärna medgiva någon annan slutsats än att Olins version var den riktiga och att Juhlin genom sitt framträdande i regeringsorganet gjort ett föga elegant försök att blanda bort korten. Därmed överflyttades emellertid pressdiskussionen från att gälla promemorians innehåll till att behandla vad som kom att benämnas skandalen Juhlin. Den allmänna opinionen visade sig icke benägen att överse med att ett statsråd offentligen uttalade sig så vårdslöst som Juhlin här gjort. Icke endast den liberala och den socialdemokratiska pressen krävde hans avgång. Även högertidningar gåvo uttryck åt den uppfattningen att vad som förevarit gjorde det nödvändigt att Juhlin lämnade regeringen. Till belysning av hur man på den tiden såg på hithörande företeelser förtjänar måhända att anföras en ledare i Svenska Dagbladet den 14 november 1907. Häri konstateras att Juhlin röjt en sådan svaghet i sin uppfattning av sitt ämbetes värdighet och ansvar att det måste väcka förvåning. Därefter fortsätter tidningen: »Medan hr Juhlin ännu var rektor i Skara, sades det att hans allmänna duglighet gjorde honom lämpad för högre uppgifter, och det menades att under hans bonjour satt en blifvande landshöfding i Mariestad förborgad. 87 sture petrén
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=