I de nu angivna liksom i åtskilliga andra hänseenden förordar promemorian lösningar, vilka två decennier senare kommo att läggas till grund för den då omsider genomförda lagstiftningen och kring vilka sedan dess icke rått någon strid. Utmärkande för promemorian är att den icke stelt följer någon viss teoretisk begreppskonstruktion av dem som utbildat sig beträffande kollektivavtalets natur och verkningar. I stället eftersträvar den att, obunden av sådana konstruktioner, genom en serie konkreta regler på ett så praktiskt tillfredsställande sätt som möjligt lösa de olika frågor som inställa sig vid en lagstiftningsuppgift av detta slag. Själv har Olin på tal om drottning Kristinas straffordning av 1653, vilken är signerad av Stiernhöök, uttalat att i dess avfattning på ett välgörande sätt framträder den vetenskapligt skolade juristens realistiska åskådning. Samma omdöme frestas man uttala om den nu ifrågavarande promemorian, vid vars tillkomst Olin torde ha varit den som huvudsakligen fört pennan; för den som är förtrogen med Olins skrivsätt är det i alla händelser svårt att komma till någon annan slutsats. De tankegångar åt vilka promemorian ger uttryck fingo emellertid ett kyligt mottagande inom den 1907 sittande ministären Lindman och alldeles särskilt hos civilministern Juhlin. Ett visst dunkel omgav till en början de omständigheter under vilka promemorian blev diarieförd i civildepartementet. Den synes ha ingivits till departementet den 28 oktober 1907 men finnes icke diarieförd förrän den 1 november, vilket i varje fall i vänsterpressen ansågs spegla en Juhlins ursprungliga önskan att undanhålla promemorian offentligheten. Emellertid blev, efter det att promemorian avlämnats men innan den diarieförts, ett referat därav genom Svenska Telegrambyrån distribuerat till tidningarna, av vilka Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 29 oktober innehöll en särskilt utförlig redogörelse för promemorians innehåll. I de liberala och socialdemokratiska tidningarna blev den sålunda bekantgjorda promemorian föremål för gillande omdömen, och den förklarades vila på en vidsynt socialpolitisk åskådning. I en ledare av Hjalmar Branting i Socialdemokraten den 30 oktober underströks bl.a. med tillfredsställelse att promemorian avvisade alla tankar på en tvångsoch strafflagstiftning inom arbetsrätten och i stället, såsom socialdemokraterna alltid gjort, hänvisade till en naturlig utveckling av arbetsavtalets eget innehåll. Högerpressen åter utgöt sin vredes skålar över promemorian. På det hållet kunde man sålunda få läsa att den snarare såge ut att vara tillkommen i Folkets Hus än i Kungl. Maj:ts kansli och att så gott som alla de synpunkter som de båda författarna utvecklat ingenting annat vore än ren och oförfalskad socialism. De hade, hette det, förordat skydd åt den socialistiska vålds- och inpiskningspolitiken, när deras uppgift tvärtom varit att finna en regulator mot denna. Medan denna pressfejd pågick, framträdde Juhlin i en intervju i Stockholms Dagblad. Detta regeringen närstående organ meddelade den 1 november att en dess medarbetare uppsökt civilministern för att erfara något närmare om promemorian. Därvid hade denne, enligt vad tidningen uppgav, på fråga huruvida promemorian borde uppfattas såsom innehållande regeringens ställning svarat nej, med tilllägg att de i promemorian uttalade åsikterna helt och hållet finge stå för författarnas egen räkning. Därefter följde ett uttalande av Juhlin, enligt vilket Olins och Åkermans uppdrag endast innefattat »att utarbeta redogörelse för utländsk lagstiftning på ifrågavarande område och samla hvad som i vårt land före85 sture petrén
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=