74 en man av sin tid? gustav olin och stiftelserätten. till uppfattningen att rättens begrepp är historiskt relativa funktionsbegrepp var Hjalmar Hammarskjöld som i sitt arbete Om gruvregal och grufegendom i allmänhet enligt svensk rätt (1891) med avseende på äganderättsbegreppet skriver att äganderätten inte är något normativ givet, utan att det har det innehåll som lagstiftaren med hänsyn till föränderliga samhällsförhållanden beslutar. Olins utläggning om stiftelsebegreppet är inte förenlig med Nordlings och Hammarskjölds ståndpunkt, utan den ligger mer i linje medBGB och den tyska rättsvetenskapens dogmatiska metod som den ovan beskrivits. Såväl 1903 års lagförslag som Gustav Olins utkast till lag från 1922 utgick från sanktionsmodellen, vilken innebar att stiftelsen tillerkändes rättssubjektivitet först när den vunnit ”offentligt erkännande”, dvs att Kungl. Maj:t alternativt Konungens befallningshavande efter ansökan stadfäst stiftelsens stadgar. I ögonfallande är emellertid att Olin i jämförelse med 1903 års lagförslag fäster ett större avseende vid sanktionen som en förutsättning för rättssubjektiviteten. Det är något som framgår redan av namnet på hans lagutkast, nämligen ”Förslag till lag omoffentligen erkända stiftelser”, att jämföras med namnet på 1903 års ”Förslag till lag om stiftelser för allmännyttigt ändamål”. Den i 1903 års lagförslag vaga formuleringen att en stiftelse kan ”erhålla stadfästelse” förtydligas av Olin. I hans lagutkast heter det att innan stiftelsen sanktionerats ”kan den ej förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet, söka, kära eller svara”. Stiftelsen hade ännu inte vunnit rättssubjektivitet. För att göra sanktionens rättsverkan än tydligare stadgas vidare att ”Handla ledamöter av stiftelsens styrelse eller andra å stiftelsens vägnar, innan den blivit offentligen erkänd, svara de, som i åtgärden eller beslut därom deltagit, för uppkommande förbindelser såsom för annan sin gäld, en för alla och alla för en” (§ 2 andra stycket). Styrelseledamöterna blev med andra ord personligen och solidariskt ansvariga för alla de förpliktelser som deras beslut lett till. För att styrelseledamöterna skulle vara befriade från ett sådant ansvar krävdes således en statlig sanktion. I sin artikel i Nordisk familjebok beskriver Olin den förändring han enligt sitt utkast till lag vill se i svensk rätt på följande sätt: De citerade passagerna, som saknas i 1903 års lagförslag, är tillägg gjorda av Olin. Hans förlaga kan ha varit BGB, som byggde på sanktionssystemet: Enligt BGB räckte det således inte med en stiftarvilja för att en stiftelse av rätten skulle tillerkännas rättssubjektivitet och rättskapacitet. Därtill krävdes dessutom en statlig sanktion, ”eine Genehmigung”. BGB räknade således med en samverkan av två konstitutiva element. Det var dock slutligen de beslutande myndigheternas ”freies Ermessen” som avIV ”Det för närvarande i praxis tillämpade systemet med fritt bildande av självständiga stiftelser ersättes med ett sanktionssystem, enligt vilket stiftelses förvärv av rättspersonlighet görs beroende av statlig myndighet”. BGB§ 80I: Zur Entstehung einer rechtsfähigen Stiftung ist außer dem Stiftungsgeschäfte die Genehmigung des Bundesstaats erforderlich, in dessen Gebiete die Stiftung ihren Sitz haben soll.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=