plicerad fråga för att kunna hanteras under överskådlig tid. 1929 lade regeringen fram ett förslag till lag om tillsyn över stiftelser som vann riksdagens gillande. De enda regler av rent civilrättsligt natur som togs med i lagen var ett par paragrafer om skadeståndsskyldighet och styrelses entledigande som ansågs vara ”en nödvändig förutsättning för de föreslagna kontrollbestämmelserna.”3 Olins lagutkast hade dock levt vidare som ”utkastet” i arbetet på tillsynslagen. Det förefaller emellertid inte som om det har gjort något större avtryck. Olin konstaterar att ”Vårt lands stiftelseväsen har hittills varit mycket försummat av lagstiftningen. Privaträttsliga stadganden saknas fullständigt, och man är därför hänvisad till de allmänna rättsreglerna” och, fortsätter han, vad stiftelses ”ändamål angår, finns ej någon annan inskränkning i stiftarens frihet att bestämma detsamma än att stiftelseändamålet måste vara lovligt”. Olins vurm för att äntligen lagstifta om stiftelserätten kan tolkas på i huvudsak två sätt. Å ena sidan kan den betraktas som uttryck för den entusiasm för lagstiftningsmediet som den tyska kodifikationenBGB (Bürgerliches Gesetzbuch) förde med sig. BGB, som blev gällande rätt i Tyskland den 1 januari 1900, betraktades i sin samtid som ett stort, inte minst lagskrivningstekniskt, framsteg. Visserligen får man väl betrakta kodifikationstanken vid den här tiden som dödförklarad i Sverige, men även om man uppfattat tanken på att åstadkomma en svensk motsvarighet till den tyska lagboken som ett orealistiskt företag,4 så smög sig beundran för BGB sig in i den svenska lagstiftningen under 1900talets första decennier. De viktiga civilrättsliga punktlagar som under denna tid såg dagens ljus, såsom köp- och avtalslagarna, var starkt påverkade av tysk lagstiftning och doktrin. Å andra sidan framgår av Olins skrivsätt att han är bekymrad över att man, när det gäller stiftelserätten, är hänvisad till ”de allmänna rättsreglerna”, dvs till juridisk doktrin och rättspraxis. Olins framställning avspeglar en misstro mot den doktrinärt utvecklade rätten. Rättsvetenskapens betydelse när det gäller den privaträttsliga bestämningen av stiftelseinstitutet förbigås inte oväntat med tystnad, när Olin konstaterar: ”Rörande stiftelsernas privaträttsliga natur lämnar lagstiftningen icke alls någon ledning. I rättspraxis anses dock en med styrelse försedd stiftelse vara ett självständigt rättssubjekt och således kunna förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt inför domstol eller annan myndighet söka, kära och svara”. Till saken hör att tidens uppfattning i frågan, om huruvida doktrinen hade en rättsbildande kraft och således var att betrakta som en rättskälla, präglades av viss skepsis, inte minst till följd av Axel Hägerströms och uppsalaskolans argumentation.5 71 en man av sin tid? gustav olin och stiftelserätten. II 3 Förslag till lag om tillsyn över stiftelser, s. 102. 4 När Carl Lindhagen lade fram en motion i Riksdagens andra kammare (1900:4) om en gemensam lagbok för de nordiska länderna framhöll han BGB som en förebild för ett sådant lagstiftningsprojekt: ”Genom denna lag, som trädde i kraft den 1 januari 1900, erhåller nämligen tyska riket en gemensam borgerlig rätt, i stället för den mångskiftande, delvis på vitt skilda principer byggda lagstiftning, som förut gällt i de särskilda staterna. Ifrågavarande tyska kodifikation, med dess storartade på jämförelsevis kort tid åstadkomna förarbeten, bör dessutom ge värdefulla uppslag samt öfver hufvud taget väsentligen underlätta arbetet för en nordisk lagbok.” 5 Claes Peterson, Uppsalaskolan och politiseringen av rättsvetenskapen, Juridisk tidskrift 2003/04:3, s. 571 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=