Ett par andra exempel på den tidens norska författare i biblioteket är Hans E Kinck [1865–1926] kallad ”Norges yppersta novellist” (Tage Aurell) och den originelle poeten Sigbjörn Obstfelder [1866–1900], som med sin diktning tillförde ett nytt modernt tilltal till den norska lyriken.80 Fortfarande möter man tyska kollegor som kryddar bildade konversationer med citat av Johann Wolfgang Goethe, Friedrich Schiller, Theodor Fontane eller Thomas Mann. Deras kunskapskulturer är en reminiscens från den kontinentaleuropeiska kultur som genomsyrade den växande medelklassen under 1900talets första hälft. Makarna Olin tillhörde denna kulturella elit. Hela deras bibliotek genomsyras av denna vittra ”germanska” kunskap, här bara ett par exempel. I volymen Skyar, minnen och intryck redovisar Bo Bergman i en essay ”Goethes skådespelarkatekes” dennes syn på teaterkonsten som direktör för hovteatern i Hertig Karl Augusts ”lilla duodesfurstendöme” Sachsen Weimar.81 Redan denna diminutiva beteckning kräver bibliofilens bildning. Ett annat exempel: I en essay av Vilhelm Ekelund [1880–1949] från 1908, ”Dorisk Apollon”,82 använde han som devis en strof från Sigbjörn Obstfelder – ”Mod mørkret – sætte flammende/sværd” – för att i polemik med Ola Hansson beskriva Goethe som en representant för ”den klassiska diktartypen” och ”det grekiska människoidealet” – till skillnad från Nietzsche. ”Det är midt på dagen i Goethes dikt”, skriver han. ”Lifvet behöfver ingen rättfärdigelse med mystiska ’realiteter’. ’Jorderikets ljusa sal’ är vårt hem, och det ädla i bröstet är en borgen för alltings riktiga och ärliga beskaffenhet.” […] Goethes makt ligger i ”hans allsidiga lugna mänsklighet”, allt är hos honom ”stillnadt och stort, hvilande tragiskt, endast på afstånd kamp, kval, vansklighet.” Nietzsche däremot är ”midt på slagfältet, det eviga vardandets väldiga slagfält, där allt är kraft-tumult och urladdning. Som segraren står han där. Vardandet har han genomskådat, ödsligheten och hopplösheten af det evigt återvändande, som kommer bröstet att sammansnöras hos den vanliga människan, finns ej till mer för honom: ty allt öfvervann den stora kärleken Viljan. Goethe är det lugna hafvet. Ljus omätlighet ler i dess blick.” Nietzsche däremot är ”det solbelyst stormande; guld och blått yr öfver topparna, och det blixtrar som svärd inne i den spelande oron.”83 Detta bara ett par exempel hur Gustav Olins fascination för fenomenet Goethe också stimulerades genom hans skönlitterära boksamling. Fascinationen för Goethe demonstreras också av de artefakter som direkt påminner om Goethes dominerande närvaro i Olins kunskapskultur. På en piedestal i stiftelsens våning står en statyett av Goethe troligen utförd 1828 av skulptören Christian Daniel Rauch [1777–1857]. I en vacker jugendbyrå ligger i en låda det man anar är Goethes dödsmask och i en annan hans högra hand. Men det är inte hans dödsmask, han motsatte sig med bestämdhet att en sådan skulle tagas efter hans död. Däremot fick den unge Carl Gottlieb Weißer [1779–1815] i oktober 1807 uppdraget att göra en ansiktsmask på den då 63 kjell å modéer 80 Sigbjörn Obstfelder, Skrifter I-II, Gyldendalske Boghandel: København og Kristiania, 1917. 81 Bo Bergman, Skyar; minnen och intryck, Albert Bonniers Förlag: Stockholm 1936, 195 ff. 82 Vilhelm Ekelund, Valda sidor och essays 1908– 1930, Albert Bonniers Förlag: Stockholm 1933, 6 ff. 83 Vilhelm Ekelund, a.a. (1933), 9 och 11. Goethe-litteraturen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=