I Storbritannien, Irland, Danmark, Norge och på den europeiska kontinenten kom kollektiva organisationer att spela en central roll för reglering av arbetslivets villkor. En komparativ rättshistorisk analys av den kollektivistiska arbetsrättens uppkomst har konstaterat att de flesta länder har passerat samma fyra faser av förändring, om än under skilda perioder: repression, tolerans/accepterande, erkännande och integrering.82 Repressionutmärktes av statliga aktioner för att eliminera fackföreningar med hjälp av straff och politiåtgärder. Under dentolererande perioden fick organisationerna verka men staten gjorde inte något för att stödja dem. Erkännande, däremot, byggde på aktivt främjande av kollektiv självreglering, exempelvis genom lagstiftning om frivillig medling eller skiljedom och att domstolar accepterade kollektivavtal som rättsligt bindande. I det fjärde skedet, integrering, gavs fackets och arbetsgivarnas organisationer representation i offentliga institutioner. Det rörde sig då ofta om en särskild arbetsdomstol, sammansatt av professionella domare och partsrepresentanter.83 Gustav Olin kände givetvis inte till 2000talets teori om fackföreningarnas resa från repression till integration. Men han läste av, och varslade om, en svensk arbetsrättslig historia som i huvudsak följde teorins fyra steg. Inledningens repressionkan avläsas i det sena 1800-talets lagstiftning, kanske framför allt Åkarpslagen 1899. Men ur ett komparativt perspektiv var det en mild repression. Svensk lagstiftning tillgrep inte öppet förtryck mot arbetarrörelsen, och de svenska fackföreningarna behövde inte möta samma barriärer som återfanns i Bismarcks Tyskland eller i de brittiska domstolarnas avgöranden. Grundandet avSAF1902, ett verkstadsavtal 1905 och ”Decemberkompromissen” 1906 visade på en tolererande attityd som snabbt övergickerkännande.84 Ur vår tids perspektiv kan man säga att promemorian 1907 av Gustav Olin och Assar Åkerman kom mitt i steget från erkännande till integrering. Belysande är att lagförslagen 1900 och 1901 hade avsett endast individuella arbetsavtal medan propositionerna 1910 och 1911 vidgade perspektivet till bindande kollektivavtal och obligatorisk medling i en korporativ arbetsdomstol, det vill säga till integrering. Fackets slutliga inlemmande i det statliga rättssystemet hade den paradoxala konsekvensen att man förlorade sin rörelsefrihet att strejka. Av speciellt intresse är dessutom att AD:s tillkomst och judikaliseringen av politiska konflikter öppnade en sidodörr för de akademiskt skolade juristerna, som dittills spelat en undanskymd roll i den politiska debatten. I arbetsdomstolen kunde de med stöd av grunden ”måste anses” överbrygga gapet mellan olika intressen, säkra arbetsfreden och forma centrala delar av 1900-talets svenska arbetsrätt. Först när de höga juristerna kom in i arbetsdomstolen fick arbetsgivarnas mångåriga hänvisningar till ”sakens natur” juridisk relevans. MenAD:s metod för rättsbildning var kanske inte helt ny. Sedvänja som rättskälla var inte något nytt, dynamiken mellan praxis och lagstiftning hade funnits länge. Den frirättsliga, teleologiska metodens skenbara sammanblandning av kontrakt och status var inte heller den en skapelse från perioden 1885– 1930. Sedan århundraden hade svenska ledande jurister betraktat legoförhållanden från ett avtalsrättsligt perspektiv samtidigt som de, 40 gustav olin och den svenska arbetsrättens historia 82 Jacobs 1986. 83 Jacobs 1986, s. 192-241; Göransson 1988, s. 142-155. 84 Göransson 1988, s. 405-409. Teoretiska perspektiv
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=