linje med Olins förslag. Kommitténs slutsatser grundades på närmast metafysiska motiveringar; något var ”uppenbart” eller ”tydligt”, ”torde man i allmänhet kunna anse”, ”torde inte råda tvivel därom”, ”sakens natur”, ”kollektivavtalets naturliga ram”, stridsåtgärder förbjudna på grund av kollektivavtalets ”natur”. Mot den bakgrunden föreslogs förbud mot stridsåtgärder under avtalstiden i rättstvister, det vill säga tvister som avsåg att ändra avtalet eller hur det skulle tolkas. Gränsdragningen var som nämnts grundläggande för hur långt fredsplikten sträckte sig. Diskussionen gällde om förbudet mot stridsåtgärder bara begränsades till frågor somuttryckligenhade reglerats i avtalet eller om det gällde också ämnen som inte nämndes där. Experterna följde den sista linjen. Det var ”tydligt”, skrev man, att en fråga kunde vara reglerad av avtalet även om den inte nämndes. I konkreta fall fick man tolka avtalets mening genom att fråga om ämnet kunde ”anses falla inom avtalets naturliga ram”.77 Referenserna till vad som kunde vara ”naturliga” komponenter utvidgades i den proposition som lämnade av den liberala regeringen 1928. Justitieministern Jacob Pettersson gjorde några förtydliganden. Rättstvister avsåg sådana ämnen som kunde ”anses” ha reglerats genom avtalet. Till exempel var det en rättstvist, skyddad av fredsplikt, om oenigheten gällde vilken lön som skulle betalas ut om arbetsuppgifterna ändrades. Men Petterson gick längre än så. Med en rättstvist måste också förstås varje tvist i vilken endera parten krävde en rätt som han redan hade eller ansåg att han hade. I en del fall var det inte ens nödvändigt att frågan hade tagits upp vid förhandlingarna, nämligen om det rörde sig om en fråga som parten hade – eller inte hade – enligt ”sakens natur”.78 Socialdemokraterna ochLOvar officiellt kritiska och menade att frågorna borde lösas genom kollektivavtal, inte av staten. Man befarade att domstolens juristdomare skulle tippa vågskålen i arbetsgivarnas favör genom att konvertera intressetvister till rättstvister som omfattades av fredsplikt. Kort sagt, juristdomarna skulle vrida strejkvapnet ur arbetarnas händer. Arthur Engberg frågade profetiskt vad som hindrade en utveckling där man från den första tillämpningen av lagen skulle få att göra med en rad oskäliga domar, som sedan skulle bli prejudikat som inte kunde ändras utan i stället ligga till grund för en fast praxis.79 Misstron var stark mot jurister, men meningarna var delade. Flera inom socialdemokraternas ledargarnityr var mer positiva, som Östen Undén, Gustav Möller och Herman Lindqvist. Argumentationens huvudlinjer hade fixerats redan 1909–1911, och vid riksdagen 1928 upprepades till stor del vad som sagts 20 år tidigare. Skillnaden var, som nämnts, att liberalerna hade bytt sida. Riksdagens icke-socialistiska majoritet, nu inklusive liberalerna, antog lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol. Det blev som Olin hade föreslagit. Organisationer och medlemmar skulle vara bundna av avtalets villkor, en korporativt sammansatt arbetsdomstol skulle lösa tvister om avtalens tolkning och bestå dels av två representanter vardera för SAFochLO, dels två juristdomare och en ämbetsman. Förbudet mot stridsåtgärder vid rättstvister sanktionerades med skadestånd på 200 kronor, vilket ungefär motsvarade en arbetares månadslön.80 38 gustav olin och den svenska arbetsrättens historia 77 Utkast 1927, s. 4, 18-19, 22, 26, m.fl. Förutom Lindhagen ingick Henning Elmquist och Gunnar Huss. 78 Prop.1928:39, s. 45-50, 92-95. 79 AK1928:38, s. 75-80; Kumlien 2004, s. 284-285. 80 SFS1928:253; SFS1928:254; Göransson 1988, s. 206-227.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=