västvärlden, med många kostsamma produktionsstopp.71 Den parlamentariska situationen var instabil och vindarna blåste åt flera håll. 1926 fick socialdemokraterna visserligen igenom att riksdagen upphävde 1833 års legostadga.72 Men det fanns protester, bland annat från bondeförbundaren Karl Gustaf Westman (1876– 1944) och de höga juristerna i lagrådet som ansåg att man fortfarande behövde ”denna visserligen ålderdomliga men…till sina grundtankar ännu livskraftiga lagstiftning”.73 Avgörande var emellertid att förhållandet mellan socialdemokrater och liberaler blev frostigare. Före införandet av ett parlamentariskt styrelseskick och allmän rösträtt förenades de två grupperna i fråga om arbetsrättslig lagstiftning. Liberalernas opposition mot propositionerna 1910 och 1911 hade utgått från att tiden inte var mogen för lagstiftning på grund av de ojämna politiska maktförhållandena i samhället. På 1920-talet bytte liberalerna position från att vara allierade med socialdemokraterna till att gå ihop med de högergrupper som långt tidigare krävt lagstiftning om bindande kollektivavtal och obligatorisk skiljedom i tvister om tolkning av kollektivavtal. Nu var allmän rösträtt införd och ökade medborgerliga rättigheter innebar ökade skyldigheter. Viktigast var att få ordning och reda i arbetslivet.74 Dessutom avvisade liberalerna socialdemokratiska krav på att politisk demokrati skulle kompletteras med ”industriell demokrati” och arbetarledda driftsnämnder på företagen, något som ansågs skada marknadsekonomin och den privata äganderätten.75 Även bland konservativa var det en vindkantring. Vid sekelskiftet 1900 hade många sett kollektivavtal som ett fruktat vapen i händerna på en revolutionär arbetarklass. 20 år senare uppskattades de som medel för att säkra arbetsgivarnas behov av en flexibel arbetskraft och ett förutsägbart produktionssystem. Förskjutningen kommenterades av Birger Ekberg (1880–1968) när han 1925 undervisade juriststudenter vid Stockholms högskola: ”Nu ser man stundom att rollerna är ombytta. De, som tillhöra den sida, där man förut reagerat mot kollektivavtalet, hålla nu starkt på att kollektivavtalet upprätthålles, för att det icke skall bliva fullkomlig anarki på arbetsmarknaden, vartill t. ex. tendenser varit synliga här i Stockholm.”76 1927 nådde den svenska arbetsrättshistorien en avgörande punkt. Regeringen under Carl Gustaf Ekman (1872-1945) utsåg en kommitté med uppgift att föreslå arbetsrättslig lagstiftning. Bland kommitténs tre experter fanns Arthur Lindhagen (1884-1950), som två år senare skulle bli AD:s första ordförande och då tillämpa den lag som han själv skrivit. Experterna lämnade ett utlåtande med inslag som följde mönstret från regeringens lagförslag 1910 och 1911, vilka i sin tur delvis låg i 37 mats kumlien 71 Sigeman 1984, s. 879-881; Göransson 1988, s. 201-202; Åmark 1986. 72 RSkr 1926:250; SFS 1926:145. Carlsson 1953; Lewin 1967; Lewin-Jansson-Sörbom 1972; Nygren 1981, s. 198-199; Lewin 1985, s. 159-179. 73 Lagrådets Svedelius, Christiansson och Högstedt; Prop. 1926:183, s. 57-58. K G Westman i LU2 1926:28, s. 6. MAK1926:411. Även om legostadgan försvann överlevde några delar, inte minst i jordbruksnäringens statarsystem som avskaffades först 1945 genom ett kollektivavtal mellan Svenska Lantarbetarförbundet och Svenska Lantarbetsgivarföreningen. Back 1961; Utterström 1957; Gadd 2000; Flygare & Isacsson 2003. 74 Westerståhl 1945, s. 358, 381. 75 Lewin 1967, kap. 1; Lewin 1985, s. 159-179. 76 Ekeberg 1925, s. 248-249. Manegen krattas för arbetsdomstolen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=