ordförande. Praktiskt sett är i dennes hand samlad makten att bestämma arbetsvillkoren inom hela sta- ten och därmed en fullständig enhetlighet och likformighet beträffande dessa möjliggjord.”61 Som synes hänvisade Olin här inte bara till tysk, nordisk eller annan europeisk rätt utan även till Oceanien. Han förespråkade inte bara domarskapad rättsbildning utan även centralisering. Hans skrifter tillkom i en period då riksdagens konservativa grupper drev fram omfattande propositioner om ny lagstiftning för individuella anställningsavtal, kollektivavtal och en särskild domstol för arbetstvister. De följde en kombination av de tre linjer som skisserades ovan: straff, reglering av individuella avtal och regler för kollektivavtal med obligatorisk skiljedom. Man ska särskilt komma ihåg att propositionerna föreslog att en särskild arbetsdomstol skulle inrättas med uppgift att lösa tvister om kollektivavtal. Domstolen skulle bestå av två representanter från arbetarsidan, två från arbetsgivarna plus tre opartiska ledamöter, nämligen två domarkompetenta jurister och en ämbetsman. Dessutom, och det är helt centralt, här fanns den distinktion som vi redan berört och som skulle bli viktig i svensk arbetsrätt. Under avtalsperioden för kollektivavtal skulle stridsåtgärder vara tillåtna i ”intressetvister”, alltså beträffande inte avtalade frågor, men förbjudna i ”rättstvister”, det vill säga frågor som var reglerade i avtalet.62 Efter intensiva debatter i riksdagen avvisades förslagen 1910 och 1911 av en allians mellan socialdemokrater och liberaler, vilka tillsammans hade majoritet i andra kammaren.63 Och nu stod det klart att inte bara tiden var över för straffrättsliga sanktioner som medel för arbetsfred utan också att det var meningslöst att föreslå detaljerade regler om villkoren i individuella arbetsavtal. På bara några år hade individuella avtal hamnat helt i bakvattnet till kollektivavtal. Att det fanns en allmän tendens att lyfta fram civilrätten och samtidigt nedvärdera den offentliga rättens tvångsåtgärder märktes även 1912 då den liberale statsministern Karl Staaff gav Gustav Olin uppdrag att utarbeta en proposition för att revidera 1899 års Åkarpslag. I propositionen, som bar tydliga spår av Olins tankar, hördes ekon från 1907 års promemoria i uttalanden om att Åkarpslagen var ett undantagsstadgande och en klasslag i den meningen att den stred mot allas likhet inför lagen. Straffsatserna i Åkarpslagen mildrades 1914 och därmed möjligheten att arrestera strejkande och agiterande arbetare.64 Ännu ett belägg för nya attityder kan avläsas i Högsta domstolens avgöranden 1910 att fackföreningar var juridiska personer, respektive 1915 att kollektivavtal var rättsligt bindande.65 Det tredje alternativet för arbetsrättslig lagstiftning som skisserats ovan, obligatorisk skiljedom vid en korporativt sammansatt domstol, föreföll vara bästa möjligheten för att skapa fred på arbetsmarknaden. Men vägen dit krävde ytterligare några steg. Så smått började även rättsvetenskapens företrädare uppmärksamma kollektivavtalen. Stort intresse visade den socialdemokratiske politikern Östen Undén (1886–1974), som bland 35 mats kumlien 61 Olin 1911, s. 39. 62 Prop. 1910:96, §§ 8, s. 5, 8-9, 43, 48-50; Prop. 1911:43, § 4, s. 8. 63 Kumlien 2004, s. 193-228. 64 Prop. 1912:224, s. 6-8; SFS 1914:184; Petrén 1997, s. 20. 65 NJA1910, s. 428; NJA1915, s. 233. Rättsvetenskapen vaknar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=