och det fanns motstridiga uppfattningar om hur kollektivavtal och stridsåtgärder skulle anpassas till det formella rättssystemet. Det var i det här skedet, den tidiga hösten 1906, som Arvid Lindmans regering gav Gustav Olin och Assar Åkerman uppdrag att utreda ”vissa till arbetarlagstiftningen hörande frågor”. I oktober 1907 presenterade Olin och Åkerman sin promemoria. Som påpekades i inledningen analyserades här för första gången i Sverige kollektivavtalet som begrepp med vissa principer och rättsverkningar. Arbetsfred garanterades bäst om man tillät kollektivavtal att utvecklas ”naturligt”. Rätten stod att finna i folks sedvänjor, i verklighetens praxis. Kollektiva avtal fick större betydelse på bekostnad av individuella. Fokus flyttade från individualism till kollektivism, från offentlig rätt till civilrätt. Olin och Åkerman diskuterade även att avskaffa Åkarpslagen från 1899 och att inrätta arbetarråd som skulle kunna framföra sina åsikter om arbetsgivarens reglementen. De här tankarna uppskattades som sagt inte av den konservativa regeringen som i stället tillsatte en kommitté för att utreda frågan om ny arbetsrättslig lagstiftning.49 Men kommittén upplöstes i samband med att en rikstäckande storstrejk bröt under sommaren 1909. Cirka 300 000 arbetare lade ner arbetet i fyra veckor men led ett svidande nederlag. De tillhörde organisationer som var bundna av kollektivavtal med förbud mot strejker under avtalstiden. I de rättegångar som följde på strejken fastslogs att fackföreningarna hade rättskapacitet och därmed kunde bli skadeståndsskyldiga för kontraktsbrott. Det stod klart att arbetsgivarna hade ett intresse av att bibehålla systemet med kollektiva avtal. Men regleringen saknade muskler. Trots kritiken mot promemorian 1907 höll Olin sig kvar på den arbetsrättsliga arenan. I skrifter 1908, 1910 och 1911 utvecklade han sina tankar om förhållandet mellan lagstiftning och praxis i allmänhet, och inom arbetslivet i synnerhet. Med många och utförliga exempel från utlandet drog han dessutom upp riktlinjer för arbetsrättslig lagstiftning. Att den rättsliga regleringen inte låg i fas med det praktiska livet var enligt Olin bara att vänta då det avspeglade den utvecklingslag som gällde för rättslivet i dess helhet, nämligen att ett institut alltid först måste skapas av doktrin eller praxis, innan det kunde göras till föremål för legislativ behandling.50 Olin slog fast vad Savigny var inne på redan 1814: ”Lagstiftning som sådan äger icke förmåga att skapa nya sociala företeelser utan måste betrakta som sin enda uppgift att reglera dem, som utbildats i den sociala praxis.”51 Enligt Olin hade det till och med varit till stort gagn för kollektivavtalet att det så länge fått utveckla sig i praxis. På så sätt hade arbetsgivare och arbetare fått tillfälle att pröva olika lösningar av tvistefrågor och doktrinen fått tid att ”analysera de för densamma främmande sociala begrepp, som möta inom det nya institutet. Först därigenom har vunnits ett tillräckligt omfattande material för en lagstiftning i ämnet.”52 Men även om arbetslivets praxis var viktig som rättskälla kunde man inte i längden undvara den stadga och absoluta giltighet som bara lagstiftningen kunde ge. Endast lagstiftning hade kraft att undanröja de svårigheter 33 mats kumlien 49 Kumlien 2004, s. 190-193. 50 Olin 1908, s. 3. 51 Olin 1911, s. 1. 52 Olin 1911, s. 10. Olin elaborerar argumenten
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=