Vid sidan av sina litterära och litteraturhistoriska intressen fann Olin emellertid även tid att ägna sig åt rättshistorien. Också detta var i Olins liv ett tidigt intresse, grundlagt redan under studentåren i Lund, då han under sitt studium av den romerska rätten haft att följa hur denna utvecklades från ett herdefolks enkla lagbud till det komplicerade system av rättsregler, som höll ett världsvälde samman. Även inom rättshistorien förvärvade Olin en grundlig lärdom. Denna kom bl.a. till synes i det betydande bidrag till minnesskriften vid 1734 års lags tvåhundraårsminne, vilket Olin lämnade genom sin stora uppsats »Några blad ur det svenska straffsystemets historia». Under denna blygsamma titel har Olin sammanfört och systematiserat det svåröverskådliga stoff, som utgöres av vårt straffrättsliga reaktionssystem genom tiderna, och detta på ett sätt för vilket den rättshistoriska forskningen har all anledning att vara honom tacksam. Denna Olins insats är närmare tecknad i det företal av professor Åke Holmbäck, varmed förevarande band av Rättshistoriska studier inledes. De som kände Olin närmare förnimma kanske vid läsningen av denna hans största vetenskapliga uppsats, trots den stramhet i framställningen som var utmärkande för Olin som författare, här och var vissa särskilt personliga tonfall. Ett sådant ställe är det, där Olin karakteriserar det slutande 1600-talets Sverige såsom behärskat av ett slags specifik karolinsk statsreligion, vars utmärkande drag voro ofördragsamhet i andliga ting samt strävan efter rent yttre likformighet, som vid behov skulle upprätthållas med stränga straff. Man förstår här med vilka känslor en övertygad liberal som Olin måste betrakta ett sådant samhälle. Tyvärr fortsatte Olin aldrig sitt rättshistoriska författarskap, för vilket han ägde så stora förutsättningar. Hans bestående intresse för vår rättshistoria kom emellertid till ett lysande uttryck i den stora donation av honom och hans maka, varigenom vårt institut 1947 grundades. Som det yttersta syftet med institutet har Olin själv i sitt förord till det första bandet av Rättshistoriska studier angivit att så småningom åstadkomma en på djupgående forskning grundad framställning av hela den svenska rättens historiska utveckling. Det skulle vara ett allvarligt fel att tro att denna Olins omtanke om den rättshistoriska forskningen bottnade enbart i kärlek till juridiska antikviteter som sådana. Mer än de flesta var han medveten om att alla mänskliga ordningar äro underkastade förändringens lag, men utifrån en grundsyn, som är gemensam för humanisten och den bildade juristen, fann han det ligga makt uppå att hålla förbindelselinjerna bakåt mot det förflutna öppna för att desto säkrare kunna taga ut kursen mot framtiden. En fait d’ histoire il vaut toujours mieux continuer que recommencer, så skulle även Olin ha kunnat uttrycka sig. Samtidigt ansåg Olin emellertid också att en ökad kunskap om våra fäders rättsliv i och för sig skulle vara en nationell tillgång, som det gällde att avvinna arkivens i så stor utsträckning ännu outforskade djup. Karl Gustaf Hildebrand har någonstädes liknat våra arki vari er vid gränsridare mot glömskans land. Just en sådan funktion ville Olin pålägga den krets personer, som han önskade knyta till sitt institut. De skulle rida ut på expeditioner mot landet glömska. Olin krävde emellertid också av dem att de härvid skulle vara utrustade med konstruktiv juridisk fantasi, varförutan expeditionernas resultat kunde förväntas bliva skäligen magert. För det slags forskning, som endast sysslar med att sammanställa årtal och namn eller att själlöst stapla allehanda små-notiser på varandra, hyste Olin enbart förakt. 101 sture petrén
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=