grad för sitt väl genomtänkta innehåll som för sin förnämliga form, egenskaper vilka för övrigt betinga varandra vida mera än den fåkunnige är benägen att tro. Genom de stora krav, Olin ställde på sig själv, och genom den kritik, han övade mot andras bidrag till det gemensamma arbetet, medverkade han på ett väsentligt sätt till att hålla hovrättens domar på en hög nivå. För en hovrättsdivision, som helst bör vara sammansatt av ledamöter med inbördes något olika läggning, måste det alltid ha inneburit en ovärderlig tillgång att till sig få räkna en domare med Olins egenskaper. Framhållas må vidare det stora utbildningsvärde för de yngre som just en ledamot av hans typ var skickad att tillföra hovrättsarbetet. Även i det hänseendet har ju en hovrätt viktiga uppgifter att fylla och många vittnesbörd kunna ännu inhämtas om Olins betydelse också härutinnan. I Svea hovrätts långa domarelängd är hans rum förvisso ett av de främsta. Att Olin skulle väl ha fyllt en plats även i högsta domstolen förefaller tydligt. Orsaken till att han aldrig fick något erbjudande att inträda i denna får förmodligen sökas i vissa personliga särdrag, vilka skymtat i det föregående och vilka kunna antagas ha utövat en återhållande verkan på en del av ledamöterna av ett kollegium med så stort medinflytande i fråga om sin egen rekrytering som vår högsta domstol åtminstone tidigare hade. För övrigt skulle måhända den bundna tillvaron i högsta domstolen ha passat Olin mindre väl än de rörligare förhållandena i hovrätten, vilka bl.a. medgåvo honom att företaga täta utlandsresor. Olin hade i allt fall förutsättningar att med jämnmod bära uteblivande av en befordran, vartill hans gåvor i och för sig kunde anses ha berättigat honom. Hans intellektuella horisont omspände nämligen åtskilligt mera än den dömande juridiken. Redan i tidiga ungdomsår, delvis i samband med resor som berörde några klassiska litterära vallfartsorter, hade Olin grundlagt ett intresse för den stora europeiska litteraturen. Detta intresse vidmakthöll och utvecklade han sedan hela livet igenom. Ett synligt uttryck därför var det stora bibliotek, som han sammanbragte och vari man i förnäma upplagor och utsökta band återfinner de flesta av 1800talets och det begynnande 1900-talets stora författare. Särskilt betydande äro de avdelningar av detta bibliotek, som hänföra sig till Goethe och Ibsen. Intet enskilt och få offentliga bibliotek i vårt land torde besitta en så fullständig samling verk av och om Goethe som den Olin hopbragte och vars största skatt är ett av Goethe själv till Eleonore von Stein dedicerat exemplar av Hermann und Dorothea. Genom många år sörjde Olin under fortsatta utlandsresor för en ständig komplettering av denna samling. Han var ett välkänt namn för de stora tyska antikvariatbokhandlarna. När han en gång trädde inom dörren hos en sådan, fick han höra denne i telefon ringa upp en kollega i samma stad för att icke utan en viss upphetsning förkunna: »Der Herr Oberlandesgerichtsrat Olin ist da.» Olin icke endast köpte och band sina böcker. Till skillnad från så många andra boksamlare läste han dem också och tillägnade sig det lästa. Detta gjorde hans konversation rik på litterära associationer och därmed fängslande på ett sätt, vartill våra dagars svenska ämbetsmannavärld erbjuder få motstycken. Med åren och särskilt efter sin avgång från hovrättsrådsämbetet drog sig Olin också alltmer tillbaka till sina böcker. Framför att frekventera sin svenska samtid, vilken i mycket utvecklades i en för honom allt svårförståeligare riktning, föredrog hovrättsrådet Olin att hemma hos sig umgås med excellensen von Goethe. 100 gustav och carin olin in memoriam
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=