Olin 75 år

Olin INSTITUTET FÖR RÄTTSHI STORI SK FORSKNING Grundat av Gustav & Carin Olin stockholm 2022 75år

Grundat av Gustav & Carin Olin

6 foto: Baltasar Aguirre

7 Förord agneta bäcklund

8 olin 75 år Redan i början av 1920-talet hade makarna Olin bestämt sig för att – efter bådas död – inrätta en stiftelse för främjandet av rättshistorisk forskning. Senare ändrade de sig såtillvida att stiftelsen kom att börja verksamheten redan under deras livstid. Vid stiftelsens inrättande den 19 november 1947 – Gustav Olins 75-årsdag – överlämnade makarna Olin till stiftelsen 2 500 aktier i Sandvikens Jernverk AB. Donationen fullföljdes av makarna genom inbördes testamente. Den testamentariska gåvan omfattade förutom värdepapper även ett omfattande skönlitterärt och rättsvetenskapligt bibliotek, möbler och konstföremål. Vid det konstituerande sammanträdet med institutets styrelse i januari 1948 avgav Gustav Olin följande programförklaring för verksamheten: Olins vurm för den rättshistoriska forskningen bottnade således inte i första hand i det egna intresset för juridiska antikviteter. Hans främsta drivkraft var istället att med sitt institut stödja ett viktigt men eftersatt vetenskapsområde. Visionen var att skapa en plattform Gustav Olin föddes i Lund den 19 november 1872. Sin yrkeskarriär avslutade han 1935 som hovrättsråd och divisionsordförande i Svea hovrätt. Mycket av den tid som följde ägnade han åt stiftelsen och det nygrundade Institutet för rättshistorisk forskning. Han avled i Stockholm den 18 januari 1955. Carin Göransson, som var född i Sandviken 1878, var sondotter till Göran Fredrik Göransson, grundaren av Sandvikens Järnverk, vars ägare under generationer gjort sig kända för socialt engagemang, inte minst när det gäller utvecklingen av relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare. Hon delade Gustav Olins historiska intressen, och lämnade det viktiga ekonomiska bidraget till institutet. Carin Olin avled i Stockholm den 8 augusti 1963. Alltsedan studieåren i Lund hade Gustav Olin hyst ett starkt intresse för rättshistoria och romersk rätt. Särskilt studiet av romersk rätt sägs ha bidragit till att forma Olin som jurist. Med tiden kom han att känna sig oroad över rättshistorieämnets styvmoderliga behandling. Genom sitt äktenskap med Carin Göransson var han i den ekonomiska situationen att kunna göra något för att stödja rättshistorisk forskning. Den 19 november 2022 har 75 år förflutit sedan hovrättsrådet i Svea hovrätt Gustav Olin och hans hustru Carin Olin, född Göransson, grundade Institutet för rättshistorisk forskning – den Olinska stiftelsen. Stiftelsebrevet undertecknades i Stockholm av makarna den 19 november 1947. ”Den rättshistoriska forskningen i vårt land åtnjöte för närvarande ej det stöd och den uppmuntran från statens sida, som borde tillkomma denna viktiga gren av vår rättsvetenskap, och föga utsikt förelåge att ändring i detta förhållande skulle inträda under den närmaste tiden. Avsikten med grundandet av denna stiftelse vore därför att skapa ett centralorgan, som skulle kunna sammanföra äldre och yngre vetenskapsidkare till ett gemensamt arbete på den rättshistoriska forskningens område, samt att genom avkastningen av stiftelsens grundfond möjliggöra lämnandet av ekonomiskt stöd till dylik forskning.” agneta bäcklund Förord

9 förord eller, som han själv uttrycker det, ett centralorgan för rättshistorisk forskning. Rättshistoriker, yngre och äldre, skulle samlas kring ett stort gemensamt projekt, nämligen att utforska hela den svenska rättens historiska utveckling. Denna målsättning förefaller minst sagt orealistisk, men vad Olin avsåg var snarare en inriktning av verksamheten än ett slutresultat. Han var väl medveten om att rätten inte har någon tillvaro för sig utan är underkastad samhällshistoriens förändringar. Gustav Olins uppfattning var att juristen behövde ett rättshistoriskt djup i sina kunskaper för att desto säkrare kunna ta ut kursen mot framtiden. Häri ligger insikten att juristen i sitt arbete ständigt rör sig på en tidslig bana som täcker in då, nu och framtiden. Rättshistoriska kunskaper skulle således enligt Olin inte reduceras till enbart en bildningsfråga. Han ville något mer än bara sammanställningar av årtal och namn eller att själlöst stapla allehanda smånotiser på varandra. Enligt föreskrifterna skall genom stiftelsens försorg två skriftserier utges. Dels Rättshistoriskt bibliotek, som reserveras för större arbeten eller monografier, dels Rättshistoriska studier, som är avsedd för publicering av uppsatssamlingar eller antologier. Senare har ytterligare en skriftserie tillkommit, Rättshistoriska skrifter, vilkens syfte är att skapa ett forum för möten mellan rättshistoriker och företrädare för andra forskningsdiscipliner. Tanken är att den mer lättillgängliga utformningen av denna skriftserie ska stimulera publiceringen av debattinlägg i aktuella ämnen med rättshistorisk anknytning. De två första volymerna i serien Rättshistoriskt bibliotek reserverades för utgivningen av Johan Olofsson Stiernhööks De jure Sveonum et Gothorum vetusto (Om svears och göters urgamla rätt) från 1672 i latinskt original och i svensk översättning. Stiernhöök och hans insats som jurist och rättshistoriker låg Olin varmt om hjärtat, vilket omvittnas av följande uttalande: ”Redan från början av vår verksamhet har jag betraktat vår Stiernhööksedition såsom vårt magnum opus”. Stiernhöök, som karakteriserats som den svenska rättshistoriens fader, har kommit att betraktas som institutets skyddspatron, vilket framgår av att institutets publikationer pryds av en medalj med Stiernhööks profil. Gustav Olin hade tänkt sig att det latinska originalet och den svenska översättningen skulle publiceras samtidigt som två åtskilda volymer. Det skulle dock dröja innan denna plan realiserades, emedan översättningen drog ut på tiden. Det latinska originalet publicerades 1962 och den svenska översättning följde 1981. Publikationsverksamheten i övrigt hade dock kommit igång tidigare. 1951 utkom första bandet av serien Rättshistoriska studier, i vilken Gustav Olin själv medverkade. Den första publikationen i serien Rättshistoriskt bibliotek var Erik Anners doktorsavhandling Hand wahre Hand, som utkom 1952. Avhandlingen, som är en undersökning av lösöreklandrets historia i äldre germansk rätt, utgör ett exempel på den typ av rättshistorisk forskning som Gustav Olin hade i tankarna för sitt institut. Praktiskt taget alla svenska doktorsavhandlingar och monografier i rättshistoriska ämnen har sedan 1950-talets början publicerats i skriftserien Rättshistoriskt bibliotek. Serien omfattar för närvarande 75 volymer. Under sin nu 75-åriga tillvaro har stiftelsen utvecklats från en under sina första år blygsam och tämligen anonym tillvaro till att vara ett nav i den svenska rättshistoriska forskningen. Verksamheten har sedan 1980-talet präglats av ett internationellt samarbete. Institutet har arrangerat en rad internationella symposier

10 förord och konferenser, som till stor del är dokumenterade i serien Rättshistoriska studier. Det var också stiftelsen som tog initiativet till inrättandet av de Nordiska rättshistorikerdagarna, och bekostade den första i Uppsala 2013. Numera arrangeras dessa möten vartannat år. Med anledning av att stiftelsen firar sitt 75års jubileum har dess styrelse beslutat att utge en särskild volym, vilkens syfte det är att hedra makarna Olins gärning. Gustav Olin var väl bekant med stiftelseinstitutet som rättslig figur och de möjligheter som därigenom gavs att sörja för angelägna ändamål under lång tid. I ett bidrag med titeln Ett barn av sin tid? Gustav Olin och stiftelserätten belyser professor emeritus Claes Peterson Gustav Olins arbete inom stiftelserätten. Tidigare generaldirektören Marie Hafström tecknar i Carin Olin – ett porträtt en bild av Carin Olin och hennes familj. Genom bidraget framträder också bilden av makarnas nära relation och gemensamma intresse för litteratur. Professor emeritus Kjell-Åke Modéer beskriver i Gustav Olin – jurist och humanist, europé och patriot Gustav Olins liv i tidens rättsliga och kunskapskulturella kontext. Gustav Olin kom tidigt i yrkeslivet att intressera sig för arbetsrätten. I september 1906 förordnandes han att »biträda vid utredning och bearbetning av vissa till arbetarlagstiftningen hörande frågor.». Professor emeritus Mats Kumlien belyser i Gustav Olin och den svenska arbetsrättens historia den tidens förhållanden på arbetsmarknaden, politiskt rävspel och Gustav Olins hållning som ämbetsman. Bidragen ger var för sig och tillsammans en klarare bild av makarna Olin, deras gemensamma intresse för rättshistoria och det liv de levde tillsammans.

11 olin 75 år Förord agneta bäcklund Carin Olin – ett porträtt marie hafström ”Lagstiftning som sådan äger icke förmåga att skapa nya sociala företeelser”. Gustav Olin och den svenska arbetsrättens historia mats kumlien Gustav Olin – jurist och humanist, europé och patriot. Ett bidrag till det tidiga 1900-talets rättsliga och humanistiska kunskapskultur kjell å modéer En man av sin tid? Gustav Olin och stiftelserätten claes peterson Gustav och Carin Olin in memoriam sture petrén 7 13 21 47 69 81 Innehåll

12 foto: Baltasar Aguirre

13 Carin Olin – ett porträtt marie hafström

14 Bilden av syskonen Göransson är tagen år 1947 på disponentbostaden Hedåsen vid firandet av Sigrid Göranssons 75-årsdag. Stående från vänster Carin Olin, Karl Fredrik Göransson, Greta Koraen; sittande från vänster Emmy Johansson, Sigrid Göransson och Ellen Bratt. Bilden finns i Göranssons arkiv, Sandvikens kommunarkiv.

15 olin 75 år en av makarna Olin som ekonomiskt möjliggjorde bildandet av stiftelsen, Institutet för Rättshistorisk Forskning, var Carin Olin, som lät en betydande del av den förmögenhet, som hon ärvt efter sin far Anders Henrik Göransson (1843–1910), son till grundaren av Sandvikens Jernverk, Göran Fredrik Göransson (1819–1900), utgöra grundkapitalet till stiftelsen. Av stiftelsens föreskrifter framgår att stiftelsen vid bildandet tillsköts 2.500 aktier i Sandvikens Jernverk, till ett värde av drygt 500.000 kronor. Vid Carin Olins bortgång 1963 erhöll stiftelsen som universell testamentstagare ytterligare 850.000 kronor. Anders Henrik Göransson var äldste son till Sandvikens grundare och hade redan 1868, vid 25 års ålder, då Sandvikens Jernverk bildades, utsetts till företagets VD på grund av att fadern Göran Fredrik Göransson hade fått näringsförbud efter en tidigare konkurs. Anders Henrik Göransson och hans hustru Emma Sebardt fick sex barn, fem döttrar och en son. Carin föddes 1878 som det fjärde barnet. Relationerna mellan de sex syskonen var nära och starka genom hela livet. De växte upp i ett patriarkaliskt brukshem, starkt präglat av borgerliga värderingar. Fadern Anders Henrik var en kärleksfull patriark och modern Emma marie hafström Carin Olin – ett porträtt en högt älskad mor, som skötte sina sex barn och fem tjänare. Hemmet var varmt med enkla vanor, präglat av arbetsamhet och pliktkänsla, och skilde sig därigenom från tidens herrgårdsseder. Hemmet var också mycket gästfritt, frånvaron av lyx var påtagligt. Carin Olins bror Fredrik fick en helt annan uppfostran än Carin och hennes fyra systrar. Fredrik fostrades till företagsledare, medan systrarna däremot inte fick någon egentlig utbildning, utom kortare kurser på hushållsskolor. De undervisades i hemmet av guvernant. Några av systrarna fick göra kortare språkresor, främst till England och Frankrike, men de tillbringade sin mesta tid i hemmet, på Bruksgården i Sandviken, som byggdes 1885 till föräldrarna. Skillnaden i uppfostran och förväntningar mellan Fredrik och systrarna var alltså stor och fadern Anders Henrik lär ha sagt om Carin: ”Om Carin varit en pojke hade hon säkert kunnat bli en utmärkt ekonom.” Carin fick gå en kurs i huslig ekonomi i Uppsala. Carin och hennes systrar hade inte något omfattande umgängesliv med andra ungdomar i Sandviken under uppväxten. Umgängeskretsen var mycket begränsad. Tillvaron var trygg och händelsefattig, ibland fick de hälsa på släktingar. När Carin vid ett tillfälle klagade på brist på sysselsättning lär hennes far ha sagt att ”du kan ju alltid ägna dig åt något handarbete”. Familjemedlemmarna levde nära varandra i Sandviken på Bruksgården och under somrarna i Öregrund, dit familjen Göransson kom första gången 1894. Familjen tillbringade många somrar där, även efter det att barnen var vuxna. Anders Henrik lät uppföra flera sommarhus på mark, som köptes av staden Öregrund. Han köpte också ett vinterbonat hus, som flyttades till en av tomterna. Den fastigheten, Murgården, fick Carin ärva efter moderns död 1934. D

16 olin 75 år Somrarna i Öregrund erbjöd ett aktivt umgänge och blev en omväxling till det händelsefattiga livet i Sandviken. Carin och hennes systrar var konstnärliga och målade akvareller med blom- och landskapsmotiv i Öregrund. Systrarna ägnade sig också hemma i Sandviken åt akvarell-och oljemålning, liksom vävning och handarbete. Flera av de sex syskonen Göransson bodde kvar mycket länge i det trygga föräldrahemmet. En bidragande orsak var förmodligen deras sviktande hälsa. Av Carins syster Sigrids Minnesanteckningar förstår man att de fyra äldsta systrarna var klena och sjukliga. ”Ingen av oss kan försörja sig själva, klena och sjukliga som vi är” skriver Sigrid. Carin och hennes bror Fredrik vistades 1904 ett halvår på sanatorium och systern Sigrid skriver: ”Det var en förfärlig tid för oss alla, värst synd var det om Carin, hennes krafter var så nedsatta och lungorna så dåliga” och hon konstaterar att ”Carin är väl den som alltid var klenast, ej minst i medelåldern”. En efter en lämnade syskonen Göransson föräldrahemmet. Fredrik hade från början fostrats till företagsledare och flera släktingar och ingifta hade befattningar, ofta ledande, i familjeföretaget. När Fredrik 1920 blev disponent i Sandvikens Jernverk väntade en orolig tid i Sverige med arbetsmarknadskonflikter, ny lagstiftning om åtta timmars arbetstid, depressionen efter första världskriget och Bakgrundsbilden föreställer Carin Göransson med systrar. Från vänster: Sigrid, Greta, Emmy, Ellen och Carin Göransson. Bilden finns i Göranssons arkiv, Sandvikens kommunarkiv.

17 carin olin – ett porträtt stor arbetslöshet. Sandvikens Jernverk klarade sig förhållandevis väl. Systrarna gav sin bror sitt fulla stöd och de var alla stora aktieägare i företaget efter faderns död 1910. Carin och hennes syster Sigrid stannade kvar mycket länge i föräldrahemmet. De levde tillsammans med modern Emma i Bruksgården ända fram till 1917, då modern flyttade tillsammans med Carin, då 40 år gammal, till Villa Strand i Sandviken. Sigrid flyttade till en till Sandviken flyttad bergsmansgård, Åsgården, och hon kom att ägna sitt återstående liv åt den sociala utvecklingen i Sandviken. Hon var djupt engagerad i fattigvården. Carin vistades, på grund av sin vacklande hälsa, på olika kurorter, både i Sverige och utomlands. I Åre, som vid den tiden ansågs vara en hälsobringande kurort, träffade hon Gustav Olin. De gifte sig 1918. Carin var 41 år och Gustav sex år äldre. De flyttade in i en stor våning på Narvavägen i Stockholm. Några uppgifter i övrigt om hur de träffades eller om deras bröllop har inte gått att finna. De fick inga barn. Gustav Olin arbetade som hovrättsråd i Svea hovrätt, huvudsakligen i hemmet och efter sin pensionering kom han tillsammans med Carin att ägna sin tid åt uppbyggnaden av stiftelsen och att skapa ett omfattande bibliotek. Tillsammans gjorde de utlandsresor, bl.a. för att komplettera biblioteket genom besök på olika antikvariat. Det stora hemmet hade fåtaliga besök och som Sture

18 carin olin – ett porträtt Petrén skriver (s. 104) tillbringade Gustav Olin ”nästan hela sin tid inom hemmets väggar tillsammans med sin maka, som delade hans intressen och med vilken han levde i den innerligaste gemenskap.” Carin Olin gick således helt upp i Gustav Olins intressen. Sture Petrén skriver (s. 104): ”I sin inriktning uteslutande på man och hem liknar det många andra kvinnoöden i hennes generation. För den utomstående kunde hennes personlighet förefalla försvinna i skuggan av Gustav Olins dominerande gestalt, men för den som i samband med grundandet av Institutet för Rättshistorisk Forskning och under åren därefter hade förmånen att komma i det Olinska hemmet stod det tidigt klart att också Carin Olin besatt ett i hög grad vaket intellekt och en utvecklad känsla för kulturella värden.” Trots att Carin Olin tillbringade sin mesta tid tillsammans med Gustav Olin, höll hon ständig kontakt med familjen i Sandviken och hon träffade ofta sina systrar Emmy och Greta i Stockholm. Av systern Sigrids Minnesanteckningar framgår dock att Gustav Olin inte prioriterade att besöka Carin Olins släkt, inte ens vid stora högtider. Efter modern Emma Göranssons död 1934 ärvde de fem äldsta barnen var sitt hus i Öregrund. Carin Olin ärvde Murgården, men Sigrid Göranssons minnesanteckningar tyder på att Carin och Gustav Olin inte vistades särskilt ofta tillsammans i Öregrund. Carin Olin besökte ofta Murgården, som hon älskade, ensam. Sigrid skriver: ”De har inga barn, bor i Stockholm och lever rätt mycket för sig själva: Han lever för sina böcker, har ett stort fint bibliotek, som han vårdar och utökar. En och annan gång bor de i sin gård Murgården i Öregrund, men mestadels söker de andra platser som passar deras hälsa bättre. Klena är de båda, men Carin har dock alltid sitt goda humör och sin humor.” Eric Giertz, vars mormor Greta var syster till Carin Olin, tecknar en bild av Carin som rar, blid, glad, vänlig, varm och ständigt positiv, men varken Eric Giertz eller nu levande äldre släktingar kan dock minnas att de träffade Gustav Olin i Öregrund, trots att de från flera somrar har många tydliga minnen av Carin Olin i Murgården. ”På äldre dagar besökte således Carin mest själv Murgården för att träffa sin släkt. Gustav trivdes nog däremot inte särskilt bra med Carins släkt och de känslorna var nog dessvärre ömsesidiga” skriver Eric Giertz. Kanske passade inte Gustav Olins personlighet in i den Göranssonska familjeandan och han var inte lätt att umgås med under lättsamma former i den lantliga miljön i Öregrund. Släkten Göransson levde förhållandevis enkelt, trots sin bakgrund och stora förmögenheter, och hade en annan livsstil än den Gustav Olin gav uttryck för. Gustav Olin var mån om sin värdighet och sitt ämbete som hovrättsråd. Det fanns dock en varm och mycket nära gemenskap mellan makarna Olin och de tillbringade nästan all tid tillsammans, både i hemmet i Stockholm, och under resor. Kort före sin bortgång, 1955, lät Gustav Olin sälja Carins älskade Murgården till en utomstående för att Carin skulle slippa bekymra sig för fastigheten. Vinsten av försäljningen gick in i Olinska stiftelsen. Försäljningen väckte starka känslor i den Göranssonska släkten. Sigrid skriver (s. 129): ”Det nu nästan gångna året har haft sina påfrestningar men även sina ljusa händelser. Syster Carin förlorade sin man Gustav Olin i mitten av januari. De var båda sjuka. Han opererades samtidigt som Carin låg i lunginflammation, båda på Sofiahemmet. Det var tunga och svåra dagar för stackars Carin som knappt fick ta avsked av honom. Ett innerligt förhållande rådde mellan dem så fästade och så beroende av varandra som få! Nu är hon ensam i sitt allt för

19 marie hafström petrén, Sture, Gustav och Carin Olin in memoriam (Lund 1957) giertz, Gustav, Sigrids minnesanteckningar (1995) fagerfjäll, Ronald, The Sandvik journey – de första 150 åren (2012) giertz, Eric, ännu opublicerat bokmanus om släkten Göransson och Sandvikens Jernverk (2022) stora hem i ett stort hyreshus i Stockholm. Har svårt att bryta upp med alla kära minnen och det stora mycket värdefulla biblioteket, som sedan skall övergå till deras Rättshistoriska Stiftelse. Klen är hon även. Sitt andra hem Murgården i Öregrund såldes redan medan Gustav levde, han var så ivrig att ordna allt till det bästa för henne. Trots hennes saknad av gården var det kanske dock det bästa för henne. Vid nära 80 år är det för betungande att sköta om så blott ett sommarhem till trevnad. Men tomt är det att se den gamla gården, som föräldrarna byggde med så stor kärlek till sina barn i främmande händer. Men så är livet. Vi kan ej ta det med oss i alla fall. Ja, gamla är vi alla syskon (6 st och alla över 70 år).” När Murgården senare kom ut till försäljning köptes gården tillbaka av en Göranssonsläkting. Gustav Olin dog 1955 och Carin Olin levde som änka i den stora våningen. Hon besökte ofta sina systrar och sökte sig till släkten. Sommaren 1955 bodde hon hos sin syster Sigrid på Åsgården i Sandviken, men hennes svaga hälsa och förlusten av Gustav Olin, krävde omvårdnad. Julen 1955 kunde hon dock fira hos sin syster Emmy i Djursholm. Hon bodde kvar i hemmet på Narvavägen till sin död 1963. De båda systrarna Carin och Sigrid, som länge bodde kvar i föräldrahemmet tillsammans med modern, hade ärvt stora aktieposter i Sandvikens Jernverk, liksom de övriga syskonen. De ärvde alla lika mycket när fadern avled 1910. Sigrid Göransson skänkte en stor del av sin förmögenhet till Sigtunastiftelsen, samtidigt bildades de s.k. Göranssonska stiftelserna, bl.a. Sigrid Göranssons stiftelse. Carin Olins förmögenhet fördes in i Olinska stiftelsen vid dess grundande 1947. Familjen Göransson ville säkra sina stora förmögenheter, slippa de höga arvsskatterna och samtidigt behålla kontrollen över bolaget och hindra andra grupperingar att få ett avgörande inflytande. Stiftelserna är till sin karaktär allmännyttiga och inte ägarstyrda. Den 1 januari 1948 infördes den s.k. kvarlåtenskapsskatten, vilket hade en avgörande betydelse för stiftelsernas bildande. Carin Olin möjliggjorde Gustav Olins ambitioner och hon stödde honom i hans gärning under hela deras äktenskap. Även efter Gustav Olins bortgång ägnade hon intresse för institutets angelägenheter. Källor och litteratur

20 foto: Baltasar Aguirre

21 ”Lagstiftning som sådan äger icke förmåga att skapa nya sociala företeelser”. Gustav Olin och den svenska arbetsrättens historia mats kumlien

I januari 1906 tilldelade Gustav Olin ett resestipendium av stats- tillika justitieministern Karl Staaff. Uppdraget var att inhämta kännedom om hur strafflagstiftningen användes i tysk socialpolitik, företrädesvis inom området för den moderna arbetarrörelsen. Olins resa varade till september 1906 och utsträcktes till Belgien och Frankrike. Han satte sig in i arbetslagstiftningen men inskränkte sig ingalunda till de tre nämnda länderna. Reserapportens litteraturlista belyser att Olin studerat arbetsrätten i många rättssystem: Tysklands olika delstater, Schweiz, Österrike, Finland, Frankrike, Italien, Storbritannien, Belgien, Nederländerna ochUSA. Olin var välorienterad, av anförda 61 verk var samtliga från 1900-talets första decennium utom tre från 1870, 1890 och 1896. Efter hemkomsten fick Olin tillsammans med häradshövdingen i Norrvikens domsaga Assar Åkerman (1860–1936) den konservativa regeringens uppdrag att ”biträda vid utredning och bearbetning af vissa till arbetarlagstiftningen hörande frågor”. Olin var vid den här tiden hovrättsfiskal vid Svea hovrätt. Han skulle senare bli domare vid hovrätten och betrodd med en lång rad utredningsuppdrag rörande lagstiftning inom bland annat straffrätt och stiftelserätt. Åkerman var politiskt aktiv, 1909-1914 som ”vilde” i riksdagens andra kammare och från 1919 som socialdemokrat i första kammaren. Under två perioder på 1920-talet var han justitieminister i socialdemokratiska regeringar. I oktober 1907 lämnade Olin och Åkerman till regeringen ”Promemoria angående lagstiftning om arbetsaftal”. Författarna lade pedagogiskt fram sina teser i flera steg. För det första, man levde i en orolig tid. Om man skulle kunna främja ordning och reda i samhället krävdes att konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare förebyggdes, främst genom lämpliga medel som hindrade brott mot arbetsavtal. För det andra måste utgångspunkten för varje arbetsrättslig lagstiftning vara att ”göra de båda kontraherande parterna fullt jämnställda och likvärdiga”. Reglerna borde därför utformas så att arbetsgivarna inte kunde göra sina intressen gällande i allt för stor utsträckning. Det kunde inte vara likgiltigt om ”arbetsgifvare och arbetare inte vore likställda inför lagen”. 22 olin 75 år ”Lagstiftning som sådan äger icke förmåga att skapa nya sociala företeelser”. Gustav Olin och den svenska arbetsrättens historia mats kumlien En kontroversiell promemoria

23 gustav olin och den svenska arbetsrättens historia Bästa vägen för att skapa fred på arbetsmarknaden, för det tredje, vore att förlita sig på en ”noggrann anpassning efter de former, under hvilka den nutida storindustrins arbetsgifvare och arbetstagare förhandla med hvarandra”, alltså att följa livsmönster som redan utan lagstiftningens stöd hade etablerat sig naturligt; ”rätten måste ständigt omformas och anpassas efter det ekonomiska och sociala lifvets reala, praktiska behof.” För det fjärde var det mest utmärkande draget hos tidens industriella intressekamp att såväl arbetsgivare som arbetstagare sammanslöt sig till fasta intresseorganisationer. Individuella avtal räckte därför inte längre som bas för lagstiftning utan man måste utgå från kollektivavtal. Individuella villkor som stred mot kollektivavtal skulle ”sakna giltighet och i stället kollektivaftalets motsvarande bestämmelser lända till efterrättelse.” Brott mot kollektivavtal skulle för det femte inte leda till sanktioner som indragning av lön eller av fattigunderstöd, införandet av arbetsböcker, och framför allt inte till straff, utan sanktionerna skulle bestå av skadestånd eller avsked. Tvister skulle avgöras genom skiljedom.1 Hur mottogs promemorian? Liberaler och socialdemokrater såg positivt på Olins-Åkermans idéer. I Socialdemokratenuttryckte Hjalmar Branting sin tillfredsställelse över att promemorian avvisade alla tankar på tvångseller strafflagstiftning inom arbetsrätten och i stället hänvisade till en ”naturlig” utveckling av arbetsavtalets innehåll. Men på den politiska högersidan vädrades andra tongångar. En del tidningar hävdade att författarna föreslog skydd av socialistisk våldspropaganda trots att deras uppdrag varit det motsatta. Industria skrev att promemorian verkade vara författad i Folkets hus och inte i Kungens kansli. Inte heller den konservativa regeringen under Arvid Lindman verkade uppskatta förslagen utan tillsatte i oktober 1907 en kommitté med uppgift att ytterligare undersöka aspekter på arbetsavtal.2 115 år senare, 2022, kan vi konstatera att Olins-Åkermans skrift 1907 markerar centrala riktlinjer för 1900-talets svenska arbetsrätt. Med ”parterna” avses i dag stora rikstäckande intresseorganisationer, vilka genom kollektivavtal tillsammans med en korporativt sammansatt arbetsdomstols praxis svarar för viktiga delar av rättsbildningen. Kollektivavtalen är bindande för både organisationer och medlemmar, deras villkor tar ofta över vad som avtalats i individuella avtal. Förbud mot stridsåtgärder under löpande kollektivavtalsperiod är ett dominerande inslag och brott mot fredsplikten kan leda till skadestånd och uppsägning. Varför var det här kontroversiellt 1907? Liksom Olin tar vi utgångspunkt i att aktuella händelser kan bli begripliga i ljuset av historien. Den svenska arbetsrätten som självständig disciplin är visserligen ett barn av det tidiga 1900-talet. Men historien började inte där. Föreställningen om anställningsförhållanden som avtal mellan två formellt jämlika parter kan historiskt sett kopplas till 1800-talet. Dessförinnan byggde arbetsrelationer på ojämlikhet och rättslig stratifiering utifrån vilken social grupp eller korporation som man tillhörde. Den skolastiska ideologi som från tidig medeltid dominerade västeuropeiskt tänkande 1 Olin & Åkerman 1907 (1910). 2 Westerståhl 1945, s. 300-301; Göransson 1988, s. 224; Petrén, 1997, s. 7-19; Schiller 1967, s. 54-55. Den gamla goda tiden

förutsatte att samhället och individerna delades in i olika kategorier med olika status. Officiell retorik gick ut på att alla individer och delar av samhället skulle sträva mot samma mål, att förverkliga Guds rike på jorden och det allmänna bästa. Men uppgifterna fördelades olika. Vissa individer måste – för Guds och sin egen skull – underordna sig inte bara staten utan också andra individer. Arbetslivet var i regel förlagt inom hushållet, familjen. Husbonden gavs stor makt över tjänstefolk och familj. Hans befogenheter kodifierades med tiden, till exempel i den svenska rikslagstiftningen från mitten av 1300-talet: Lagtexterna speglar synsättet att dräng och piga, liksom hustru och barn, skulle vara underordnade, lydiga, lojala och skyldiga att utföra alla uppgifter som beordrades. Husbonden hade en motsvarande plikt att svara för mat, skydd, husrum, hälsovård och kristlig uppfostran. Gamla arbetare som tjänat länge hade rätt att bo kvar; underkastelse i utbyte mot social trygghet. Husbonden var furste och samtidigt den gode herden i sitt hus. Tjänstehjonsrätten hade samband med regler om arbetstvång för fattiga personer. Alla som inte ägde kapital, jordbruk eller drev näringsverksamhet måste ta årstjänst hos någon godkänd husbonde, annars kunde man dömas till tvångsarbete i gruvan eller på anstalt. Det var en, med vår tids ögon, komplicerad koppling mellan tjänsteförhållandet och lösdriverilagar. Vissa skillnader fanns i skrålagstiftningen, en begränsad del av arbetslivet som gällde städernas hantverkare, med visst fokus på professionalism, yrkesutbildning och möjlighet att avancera socialt. Men huvudregeln var ändå att husbonden eller mäster bestämde allt. Familjen, hushållet, var den viktigaste beståndsdelen för att hålla ordning och främja det allmänna bästa. Att vägra utföra beordrat arbete bröt inte bara mot världsliga regler (om det nu fanns renodlade sådana) utan även mot högre religiösa principer. Som straff för syndafallet i Paradiset skulle kvinnan föda i smärta och mannen arbeta i sitt anletes svett. Men Bibeln gav hopp om räddning. Dopet var människans avtal med Gud och villkoren stod i dekalogen. Det fjärde budet föreskrev lydnad mot överheten. Det har fått ett av sina mest drastiska uttryck i Bibelns berättelse om hur Abraham lyder Guds order att för ett högre ändamål offra det käraste han har, sin egen son Isak. Denne visar fullständig tillit – en far skulle väl aldrig göra sitt barn något ont? Skötsamhet och rättrogenhet, två sidor av samma sak, i grunden ett förbund, ett avtal. 24 gustav olin och den svenska arbetsrättens historia 3 Magnus Erikssons Landslag, Byggningabalken 35:5, Holmbäck & Wessén 1962, s. 124. 4 Magnus Erikssons Stadslag, Såramålsbalken 1:17, Holmbäck & Wessén 1966, s. 265. 5 Magnus Erikssons Landslag, Edsöresbalken 33, Holmbäck & Wessén 1962, s. 197; Abrahamsson 1726, s. 792-793. 6 Magnus Erikssons Landslag, Edsöresbalken 34, Holmbäck & Wessén, 1962, s. 196-197. ”Agar bonde sin herde, vare sig med käpp eller spö, blir han ej lemlästad eller lytt därav, vare han saklös.”3 ”Om någon slår sitt eget tjänstehjon, för att fostra det till goda gärningar eller dygd, och blir där intet sår, och slår han honom ej blå eller blodig, det vare ogillt.”4 ”Nu råkar bonde aga sin hustru för hårt, så att hon ljuter döden därav mot hans vilja; då skall man söka honom så som längre fram säges om dråp, men icke stegla honom.”5 ”Nu blir ett barn agat för hårt, så att det dör därav; då skall därför bötas så som stadgas i Vådamålsbalken, men ej mista livet.”6

Den judisk-kristna storyn om Abraham och Isak har utsatts för många tolkningar. Så även den juridiska relationen mellan husbonde och tjänstefolk. 1729 analyserade David Nehrman, senare adlad Ehrenstråhle, olika arbetsförhållanden. Hans försökte anpassa svenska sekelgamla regler till ett vetenskapligt system och kombinerade dem med antik romersk rätt ochCorpus Iuris Civilis från 530-talet. Tjänsteavtalet placerades under begreppet locatio conductio operarumsom avsåg arbetskraft, till skillnad från locatio conductio operis som avsåg ett avgränsat resultat. Nehrman slog fast att grunden för tjänarens lydnadsplikt var ett fritt ingånget avtal. Kravet på samtycke för arbetsskyldighet var enligt Nehrman baserat ”på sielfwa Naturens Lag”. Men samtidigt innebar avtalet ofrånkomliga villkor om ojämlikhet mellan parterna: för arbetaren att välja vilken husbonde han skulle underkasta sig och för husbonden vilken arbetare han skulle sörja för, som en fader för sina barn.7 Patriarkala delar trivdes bra tillsammans med en lära om avtal, status med kontrakt. Samma utgångspunkt hade Mathias Calonius när han i Åbo i april 1811 lade ut texten omJuris Prudentiam Civilis och då gjorde skillnad mellan bestämt och obestämt arbete. I det senare var tjänstefolk skyldiga att lyda sina husbönder, vilka skulle klä, föda och vårda hjonen om de blev sjuka.8 Plikterna var lösa i kanterna. Hur skulle det annars se ut? Så frågade 1811 års lagkommitté och svarade i civillagsförslaget 1826 att det vore lika betänkligt att precisera arbetsförhållandets skyldigheter och rättigheter som att bestämma gränser för föräldrarnas makt och myndighet över sina barn.9 Synsätt och rättsregler stämde väl överens med verklighetens etablerade positioner. Att alla fattiga måste ta årsanställning fungerade i ett enkelt jordbrukssamhälle, med minimal arbetsdelning, begränsad konkurrens och rörlighet, små enheter och relationer ansikte mot ansikte. Arbetaren levde normalt som medlem av husbondens familj och var ett allmänt bidrag till verksamheten. Men det stundade nya tider. Den patriarkala regleringen motsvarade alltså länge verklighetens sedvänjor. Men under 1800-talet hände mycket. Befolkningen mer än fördubblades samtidigt som den sociala sammansättningen förändrades. Brist på arbetskraft byttes till överskott, arbete i familj till lönearbete på en marknad. Stora grupper kunde inte längre försörjas inom ramen för hushållsproduktion, människor började flytta från en socken till en annan, från land till stad, från Sverige till USA. Migration är inte något nytt. Man talade om ”den sociala frågan”, vilket avspeglade en osäkerhet inför att allt fler individer inte bodde hos en uppfostrande och omsorgsfull husbonde.10 Utbudet av formella rättsregler för arbetslivet var knapert. Bortsett från vissa professioner, som hantverkare och sjömän, bestod det av en legohjonsstadga från 1833 och 1864 års förordning om näringsfrihet. Legohjonsstadgan byggde på allmänna principer om samhället och människosläktet, med rötter i medeltida och skolastisk filosofi. 25 mats kumlien 7 Nehrman 1729, s. 239, 242; Modéer 2017, s. 39-62. 8 Calonius 1811, VI:1, VII, Va-VII. 9 LagCommiteen, Förslag till Allmän Civillag 1826, Förslag till Handelsbalk, s. 136-139, 195-196. 10 Underdånigt betänkande med dertill hörande handlingar angående fattigvården i riket, utom Stockholms stad, 1839 volym 2, s. 16-17. Big Bang. Den sociala frågan

Den höll liv i förbindelsen mellan å ena sidan reglering av villkoren i tjänsteförhållanden, å andra sidan skyldighet för fattiga att ta årstjänst hos någon godkänd husbonde. Den arbetande parten förväntades vara nykter, behärskad och from. Husbonden hade rätt att dela ut ”måttlig husaga”. Liksom i medeltidsrätten föreskrev både Handelsbalken i 1734 års lag och Strafflagen 1864 att en husbonde som grovt misshandlade sitt tjänstehjon skulle straffas enligt en förmildrad skala medan hjonets angrepp på husbonden ansågs som en högst försvårande omständighet. Den tjänare som vägrade att utföra beordrat arbete kunde spärras in som lösdrivare och sättas i tvångsarbete.11 Hjonets subordinationsplikt motsvarades av husbondens skyldighet att svara för mat, skydd, boende, hälsovård och uppfostran enligt den rätta lutherska läran. Gamla hjon som tjänat sin husbonde i många år hade rätt att bo kvar under sin ålderdom.12 1864 infördes förordningen om näringsfrihet som ofta har prisats för att ha avskaffat skrålagstiftningen och ökat utrymmet för att ”starta eget”. Om en entreprenör lejde en arbetare begränsades onekligen arbetsskyldigheten till vad som ”egentligen” hörde till yrket. Men det var fråga om omreglering snarare än avreglering. Samtidigt föreskrevs nämligen att näringsidkaren hade en föräldraroll gentemot ”tjenstebiträde eller arbetare”; vaka faderligt, hålla till gudsfruktan, ordentlighet och goda seder, upprätthålla folkskolestadgans kunskapskrav. Lagen innehöll straffrättsliga sanktioner om arbetaren inte visade näringsidkaren ”tillbörlig aktning” eller vägrade att lyda order. Dessutom hänvisade förordningen till 1833 års legostadga, ”i tillämpliga delar”.13 Kort sagt, näringsidkaren övertog i många avseenden husbondens roll. Förordningarna från 1833 och 1864 var fullmatade med patriarkala föreställningar som präglat luthersk katekeslära, i sin tur med rötter i aristoteliska-skolastiska doktriner om att samhällets viktigaste beståndsdel var hushållet, familjen och att det allmänna bästa förutsatte ojämlikhet mellan husbonde och tjänstefolk. Men lagarna var i otakt med verkligheten. Både 1833 års legohjonsstadga och näringsfrihetsförordningen 1864 förutsatte nämligen att arbetsavtal ingicks under strikta former, annars var de inte tillämpliga. Och under andra häften av 1800-talet slöts allt fler arbetsavtal formlöst, arbetaren fick lön några veckor, dagar eller timmar, arbetsgivaren behövde inte sörja för gamla eller sjuka arbetare. Lagstiftningen hade hamnat i otakt med arbetslivet. Den samhällssyn som hade etablerats under medeltiden skakades om. Till bilden hör även att tankar om en rättsstat och medborgerlig frihet långsamt tog plats, tankar om frihet att sluta avtal, äga, yttra sig och flytta. Kraven på frihet, integritet och jämlikhet ifrågasatte mer konservativa idéer om status och paternalism, som fick uttryck i romantik (inom konst), idealism (filosofi) och historism (rättsdoktrin). Inte sällan vävdes det gamla in i det nya. Hur skulle kapitalismens behov samordnas med arbetarens integritet? Frågan var politisk men hängde även ihop med att rättsvetenskapen blev mer specialiserad. Till vilket rättsområde hörde tjänsteförhållanden? 26 gustav olin och den svenska arbetsrättens historia 11 Strafflagen, SFS1864:11, kap. 14 §§ 16, 35-37, kap. 16 § 12; Nelson 1988, s. 78-79, 83. Gårdlund 1942, s. 275; Eklund 1974, s. 208-209; Karlbom 1979, s. 117, 195; Göransson 1988, s. 87-96, 414-415. 12 SFS 1833:43, särskilt §§ 5-17, 45-47, 52; Winroth 1878, s. 196; Helgesson 1978; Taussi Sjöberg 1981, s. 41-42; Nygren 1981, s. 108-111. 13 SFS1864:41, §§ 15-17, 22. Westerståhl 1945, s. 11; Adlercreutz, A 1954, s. 148.

Den tyska rättsvetenskapen under 1800-talet påverkades av den ”historiska skolan”. Grundare anses ha varit Friedrich Carl von Savigny (1799–1861), professor i civilrätt vid reformuniversitetet i Berlin. Savigny tillskrivs inflytande bland annat inom fyra områden som delvis överlappade varandra. Det historiska argumentet gick ut på att varje tid utformar sin egen rättsordning, och den står i oupplöslig gemenskap med nationens innersta väsen och historiskt förgångna. Rätten utvecklas inte genom en lagstiftares vilja utan organiskt, nästan omärkligt, genom samhällets tysta, inre verkande krafter.14 Rättskällor. Sedvänjor, praxis, som ett uttryck för folkviljan (der Volksgeist), gavs därför avgörande betydelse som rättskälla. Folkviljan tolkades i sin tur av rättsvetenskapens utövare och den juridiska verksamhetens lagfarenhet måste höja sig till rättsvetenskap. Från status till personlig autonomi. Som nämndes tidigare hade europeiskt rättstänkande länge dominerats av en romerskrättsligt influerad doktrin om status. Varje individs rättsliga position berodde på vilken korporation eller grupp man tillhörde.15 Savigny ska ha fjärmat sig från statusteorin till förmån för idén att alla människor hade rättslig kapacitet och genom fria avtal kunde ådra sig skyldigheter och förvärva rättigheter.16 Han har ansetts som en ”founding father” för tron på en civilrätt som befriade individen från alla korporativa band och öppnade möjligheten att man själv, genom arbete eller kapital, kunde forma sitt eget liv.17 Rättens systematisering. Savigny fokuserade på tre av den allmänna privaträttens klassiska uppdelning i fem ”böcker”: familjerätt, sakrätt och obligationsrätt. Familjerättens plikter byggde på medlemmarnas status, obligationsrätten på parternas fria vilja.18 Hur var det med tjänsteavtalen? Savigny placerade tjänsteavtalen i familjerätten som innehöll Urrechten, det var regler som var uteslutna från den positiva, tidsbundna rätten, och som inte gick att ändra. I motsats till obligationsrätten hade familjerätten en etisk beståndsdel. Familjeförhållandet omfattade hela personen, som ”en lem i den totala mänsklighetens organiska sammanhang”.19 Savignys säkerhetsventil för skydd av etablerade positioner blev familjerätten, där arbetaren, likaväl som hustrun, genom dolda, självklara villkor placerades i en underordnad position. Den främste av Savignys lärjungar var Bernhard Windscheid (1817–1892), under lång tid professor vid det berömda universitetet i Leipzig. Han hade varit drivande i den kommission som 1887 lämnade ett första förslag till en rikstysk civillag, Bürgerliches Gesetzbuch, (BGB). Windschied såg bara tre relationer inom familjerätt, nämligen man-hustru, föräldrar-barn och förmyndare-myndling.20 Förhållandet mellan husbonde och tjänstefolk hörde däremot inte hit, utan det sorterade Windscheid 27 mats kumlien 14 Savignyvom Beruf, s. 15. 15 Kaser 1966, s. 59-60, 67; Borkowski 1994, s. 48, 86; Samuel 1994, s. 172-175; Peterson 1982, s. 141-142. 16 Peterson 1982, s. 147-151; Sandström 1989; Peterson 2003. Immanuel Kants föreställningar om varje individs moraliska ansvar och privata autonomi anses ha varit en viktig inspirationskälla. Anners 1980, s. 117. 17 Peterson 1982, s. 148-149; Dilcher 1975, s. 503-504. 18 SavignySystem, I, s. 146, 345, 356, 367 ; Björne 1998, s. 251. 19 ”ein Glied in dem organischen Zusammenhang der gesammten Menschenheit”, SavignySystem, I, s. 343. 20 Windscheid 1874-75, II, s. 836-930. Historiska skolan Friedrich Carl von Savigny Bernhard Windscheid

28 gustav olin och den svenska arbetsrättens historia till institutet Miete (hyra) och därmed till samma kategori som avtal om köp och byte. Med hänvisning till några passager i Corpus Iuris Civilis omlocatio conductio förklarade Windscheid att institutet hyra syftade till utnyttjande (Gebrauch) i utbyte mot pengar: en person lät en annan person använda antingen ett föremål eller en arbetsprestation, vanligen ens egen, och den andra personen lovade pengar i utbyte.21 Windscheid drog en linje mellan avtal som avsåg själva arbetskraften, locatio conductio operarum, och avtal som gällde ett specificerat resultat, locatio conductio operis, (vilket i och för sig Nehrman och många andra gjort långt tidigare). Enligt Windscheid var huvudregeln beträffande hyra av arbetskraft att den arbetande parten var skyldig att uppfylla de utlovade tjänsterna, die versprochenen Dienste, ett uttryck som senare skulle återfinnas i BGB:s regler om tjänsteavtal, Dienstvertrag.22 Windscheid sorterade i motsats till Savigny tjänsteavtalen till samma område som obligationsrättens köpekontrakt och byte. Ändå kom han fram till samma slutsats som Savigny, nämligen att den betalande parten fick vidsträckt rätt att förfoga över arbetarens tjänster. Vad ansåg man i Sverige? Windscheid är känd för sin omfattande litterära produktion, men han spelade dessutom stor roll som akademisk lärare. Många utländska jurister reste till Leipzig för att höra honom föreläsa. En av dem var Alfred Ossian Winroth (1852–1914). Winroth sökte tidigt kontakt med Windscheid som ska ha blivit hans ”lärofader och närmaste förebild”, besökte regelbundet dennes föreläsningar, måste ha läst hans standardverk och förmodligen personligen träffat honom.23 Hur såg Winroth på frågan om arbetslivets reglering? Winroth publicerade 1878 en avhandling om tjänstehjonsförhållandet. Han avvisade, liksom Windscheid, tanken på att tjänstehjonsinstitutet hörde till familjerätten, nej det handlade om avtalsrätt. Alla offentligrättsliga inslag från arbetsförhållanden borde därför rensas bort och området bli renodlat civilrättsligt.24 Samtidigt reste han vidare i gamla hjulspår; arbetaren hade vidsträckta och obestämda skyldigheter som ”måste anses vara sådane, hvilka ligga i aftalets natur”.25 Arbetsprestationernas obestämdhet var viktiga eftersom avtalets rättsverkningar var ”i skarp motsats till hvad som förekommer vid öfriga aftal inom förmögenhetsratten, af en öfvervägande ethisk natur”.26 Så långt alltså helt enligt traditionen. Men Winroth stod ändå för något till synes nytt genom att skissa på en teleologisk metod för att utvidga legostadgans tillämplighet. Han gav då sedvänja högt värde som rättskälla.27 Saknades relevant lagstiftning skulle sedvanor kunna användas för en analogisk överföring av legostadgans gamla regler på de nya ”fria” tjänsteavtalen. Han skrev att om varken lagstiftning eller avtalet gav vägledning för hur ett avtal skulle 21 Windscheid hänvisade till Institutiones 3. 24, Digesta 19.2 och Codex 4.65 i Corpus Iuris Civilis. Windscheid 1874-75, II, s. 491. 22 Windscheid 1874-75, II, s. 499-500. ÄvenBGB, § 611: ”Durch den Dienstvertrag wird derjenige, welcher Dienste zusagt, zur Leistung der versprochenen Dienste, der andere Teil zur Gewährung der vereinbarten Vergütung verpflichtet”. Se ävenMünchener Handbuch zum Arbeitsrecht, Band 1, 1992, s. 745-747. 23 Sundell 1987, s. 158-161. 24 Winroth 1878, s. 67-68, 77, 91-92, 102. 25 Winroth 1878, s. 7. 26 Winroth 1878, s. 11. 27 Björne 1998, s. 299-311. Alfred Ossian Winroth

29 mats kumlien tolkas så blev det avgörande vilka sedvänjor eller etablerade positioner som kunde avläsas ur människors vanor och domstolarnas avgöranden.28 De nya, ”fria” tjänsteavtalen, som inte uppfyllde formkraven i legostadgan eller förordningen om näringsfrihet, skulle kunna täckas genom ett urval av reglerna avseende legohjon. Det handlade enligt Winroth om dolda villkor som hade en ”mera ur sjelfva aftalets karakter härledd väsentlig eller naturlig beskaffenhet”. Först i raden av de naturliga och därmed överförbara villkoren hörde arbetarens vidsträckta skyldighet att utföra beordrat arbete.29 Idén var besläktad med näringsfrihetsförordningens ord om ”tillämpliga delar”. Så höll Winroth den naturrättsliga traditionen levande, men bakom slöjorna av en förment opolitisk rättspositivism. Det kanske avspeglar tidsandan. Ur ett liberalt, rättsstatligt perspektiv kunde underkastelse i förhållande till en annan individ bara grundas på frivilligt samtycke. Winroths dolda, naturliga villkor om ojämlikhet och subordination föreskrevs inte av någon högre religiös eller sekulär auktoritet, utan han hittade dem som oskrivna löften, ett utflöde från de avtalsslutande parternas fria vilja. Det synsättet var kanske mer lättsmält ur medborgarperspektiv än Savignys utgjutelser omUrrechtenoch lemmar i mänsklighetens organism? Winroth värd att uppmärksamma som en personhistorisk länk. Som nämnts var han under sin tid i Leipzig nära knuten till Windscheid. Sedermera blev Winroth professor i civilrätt vid Lunds universitet, uppskattad föreläsare och en av Gustav Olins lärare på 1890-talet. Här tycks en god relation ha utvecklats, vilket framgår av att Winroth skrev ett intyg avsett att bereda vägen för en docentur åt Olin.30 Det arbetsrättsliga regelverket under det sena 1800-talet var visserligen obsolet men ändå inte totalt passivt inför tidens nya idéer och strukturer. Så avskaffades flera av husbondens traditionella remedier för att kontrollera sina underlydande: rätten att fånga in tjänare som avvek innan avtalstiden hade gått ut (1845),31 att aga vuxna tjänstehjon (1858)32 och att aga sin hustru (1864).33 År 1885 upphävdes dessutom kravet på att varje obemedlad person var skyldig att gå i årstjänst, och rekvisiten för tvångsåtgärder byttes från status (arbetslöshet) till asocialt beteende (lösdriveri).34 Utan risk för rättsliga sanktioner kunde man vägra att utföra order, det vill säga lägga ned arbetet. Hur skulle man rättsligt behandla de nya typerna av ”fria” arbetsförhållanden? Hur stort utrymme skulle parterna få att själva bestämma villkoren? Hur mycket av legohjonsreglerna borde överföras till de nya avtalen? Frågorna blev allt mer brännande. En faktor bakom det var att under decennierna runt 1900 kom ett andra industriellt genombrott. Ännu en gång förändrades villkoren radikalt för den samhällsklass som enligt Winroth var ”hänvisad till sitt arbete såsom inkomstkälla”.35 Det betydde försörjning för många, men också inflyttning till tätorter, trångboddhet och osunda miljöer. Arbetslivet förändrades. Tillväxten av stora företag försatte arbetarna i kollektiva, anonyma sammanhang. Konflikter mellan stad och land, mellan 28 Winroth 1878, s. 41-42. 29 Winroth 1878, s. 10. 30 Sundell 1987, s. 164; Petrén 1997, s. 6. 31 SFS 1845:11, § 2; Schrevelius 1857, s. 530; Adlercreutz, T 1971, s. 131. 32 SFS 1858:84; Pleijel 1961, s. 193-216. 33 Nelson 1988, s. 76. 34 Kumlien 1997, s. 223-227. 35 Winroth 1878, s. 81. Big Bang 2.0. Arbetarefrågan

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=